(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Gibulchi/ V2, betyg: 0]
Jag kan emellanåt sakna Rialto något ohyggligt. I jakten på substitut dyker ofta Eskobar upp. Kanske att de lyckats denna gång, hoppas jag, men snart sitter jag där lika småbesviken som varje gång tidigare jag försökt att lyssna in mig på Eskobar.
Smålandstrion har blivit populär inte bara bland “vanliga” radiolyssnare utan även bland vissa av de depprockare/ pandabrudar som i vanliga fall brukar vara så kritiska. Men kanske bor det en pojkbandsälskare även inne i den mest hårdsminkade upprorstjej.
För det är väl det Eskobar är – ett pojkband. Visserligen lite dystrare, lite djupare och lite bättre än de traditionella pojkbanden, men likväl ett pojkband.
Det skulle så lätt kunna se annorlunda ut. Daniel Bellqvist & co skulle bara behöva finjustera små detaljer för att bli ett band man verkligen bryr sig om. Bara se till att ge sin mjukpop lite kanter och hörn, så att den åtminstone river och känns en smula när den passerar örongången.
Vid “Someone new”, duetten med Heather Nova, var man nära, väldigt nära. Kanske till och med framme. På nya skivan, den fjärde, experimenterar man med slideguitarr, trumpet och annat men låtarna är, precis som så många gånger förr, allt för anonyma.