Sunday , November 27 2022

Steve Harley & Cockney Rebel – Live på Berns, Stockholm, 2006-05-02

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Det är med en tredje upplaga av Cockney Rebel som Steve Harley kliver upp på Berns scen till publikens jubel. Trummisen Stuart Elliott är den enda kvarvarande medlemmen ifrån 70-talets originalsättning, men Steve Harley är en artist som alltid har sett framåt och gått vidare, så det känns inte störande eller underligt på något sätt. Dessutom har han turnerat med detta band i många år och det märks att musikerna är grymt samspelta.
Harley, som fortfarande gör omkring 100 livespelningar per år, men ytterst sällan besöker Sverige, inleder något oväntat med “The last goodbye” som också inleder nya albumet The Quality Of Mercy.
Sminket och de spejsade glamrockskläderna från 70-talets storhetsår är sedan länge lagda på hyllan. Låtarna ifrån den tiden är det däremot inte. Således framförs “Judy teen” med läckert fiolsolo, “Sling it!” och “Mr. Soft” ifrån Psychomodo avverkas och den sistnämnda framförs i en energisk uptempoversion som skiljer sig rejält ifrån den på studioalbumet.
Steve verkar ha problem med medhörningen, men ifrån min plats i publiken är ljudet närmast perfekt. Möjligtvis är det aningen högt, men volymen behövs säkert för att nå de som står längst bak. När folk har gått igång på det äldre materialet får vi en ytterst inlevelsefull version av nya, vackra “The coast of Amalfi”. Steve pratar lite om hur länge sedan det var han var i Sverige. Förra gången var det 80-tal och dessförinnan var året 1975 på Gröna Lund i Stockholm. Undertecknad såg bägge giggen och det känns roligt att Steve minns 75-spelningen, då detta bara var ett gig under en väldigt lång och extremt framgångsrik turné.

Efter det avspända mellansnacket är det dags för glamlegenden att ge oss “Riding the waves (for Virginia Woolf)” där Buddy Hollys “Heartbeat” lekfullt vävs in och låten avslutas med allsång tillsammans med publiken. De sistnämnda spontan-översätter de engelska stroferna till svenska, vilket tydligt roar såväl Steve som bandet. Versionen av “Riding the waves” blir således extra lång och stämningen i lokalen är underbar. Steve Harley har, än idag, en sann rockstjärnas förmåga att dra all uppmärksamhet till sin egen person.
I “Mr. Raffles” från albumet The Best Years Of Our Lives, skämtar Steve, improviserar, leker med gitarren och blandar in “Mr Tambourine man”, Elvis örhänge “It´s now or never” och andra låtar från 60-talet. Steve är på sprudlande humör, bandet är fantastiskt och publiken är med på varenda ton, varenda sekund av uppträdandet och de fattar alla skämt Steve drar från scenen.
Kvällen känns alltmer magisk och när en dramatisk och väldigt omarrangerad “The best years of our lives” levereras, lär även de mest tveksamma få krypa till korset och böja nacken i ett respektfullt bugande. Liksom Bob Dylan, skapar alltid Harley och hans band nya arrangemang för gruppens äldre material, vilket gör att varje gig med honom blir speciellt. Således är kvällens version av “The best years of our lives” extremt snygg och passar fint ihop med “Saturday night at the fair” ifrån nya plattan. Därefter kommer “All men are hungry” från Timeless Flight. En låt som Steve skrev när han var här på 70-talet och bodde på Grand Hotel i Stockholm.
“Tumbling down” inleder Steve ensam på munspel och låten avslutas med att publiken sjunger strofen “Oh, dear, look what they´ve done to the blues” i något som verkar pågå i en evighet och Steve är både märkbart rörd och glad. Munspelet och elfiolen fungerar utsökt tillsammans och när allsången slutligen tonar ut, kliver gitarristen fram i strålkastarljuset, volymen blir öronbedövande och “The last feast” från The Quality Of Mercy måste vara den hårdaste låt Steve Harley någonsin skrivit. Texten handlar om hans dödsångest då han som barn låg på sjukhus för polio, en sjukdom som gör att Steve fortfarande linkar när han går och kvällens version är närmast olidligt stark. Många äldre i publiken backar för den musikaliska attacken och den höga volymen. Gitarrorgierna påminner om Neil Young när denne tar i ordentligt och sången dränks periodvis i det hänsynslösa öset. Detta är allt annat än vad som förväntas av Steve Harley And Cockney Rebel och jag kan förstå att de som inte har hört nya skivan blir aningen chockade.
Steve Harleys musik har alltid varit subtil, litterär och mjukt melodisk, men “The last feast” är någonting annat. En av ångest förvriden grimasch, skräck och smärta ifrån själens djup. En mycket stark och svart sång ifrån hans kanske mest personliga album hittills.

Därefter kommer den symfoniska hiten “Sebastian” i en bombastisk, storslagen och egensinnig version. Keyboardisten imponerar, liksom det enorma samspel som råder på scenen och bandet improviserar hej vilt, men tappar aldrig fattningen och hamnar fel. Steve lämnar scenen och applåderna exploderar. Snart har vi fått in engelsmännen för ett extranummer, men istället får vi tre stycken. George Harrissons “Here comes the sun”, från albumet Love´s A Prima Donna, avslutas abrupt. Från nya albumet kommer sedan “A Friend For Life” och så the grand finale, i form av “Make me smile (come up and see me”) som över 100 artister och grupper har gjort covers på. Ingen har dock lyckats slå Steve Harleys originalversion av denna gigantiska glamrock-hit.
I exakt två timmar har Steve och bandet stått på scenen och precis som förra gången han var här, kändes det som högst en. Aldrig ett tråkigt moment infann sig, inte en sekund då man oroligt skruvade på sig och när jag lämnar Berns salonger lägger jag märke till att tjejen i merchandise-ståndet har sålt slut på de högar av The Quality Of Mercy som fått bordet att digna innan konserten började.
Steve Harley hade haft svårt att hitta svenska arrangörer som velat ta hit honom till Sverige och således blev det bara en spelning i Stockholm och en i Göteborg. När han nu ger sig ut på en lång turné, där arrangörerna är mer öppna för en av 70-talets mest egensinniga artister, så mottas han med öppna armar och sinnen. Blir skivkontraktet med majorbolaget som har visat intresse för Steve Harley And Cockney Rebel verklighet, lär de tvivlande svenska arrangörerna få stå med mössan i handen nästa gång han ger sig ut i Europa. Själv kan jag bara hoppas att han då minns den här kvällen och kommer tillbaka för att återuppleva den.

Konsertfoto:

Om Webbmaster

Kolla även

Krake – “Smuts”

Krake från Luleå – som består av Fredrik Sjögren (gitarr och sång), Fred Sundström Kanon …