Martin McFaul – Pop Mansion

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Imperial Recordings, betyg: 0]

Någon gång i sommar när det regnar ska jag spela Pop Mansion igen. Det är då, när stillheten råder, som den här plattan passar bäst. Martin McFauls musik är lugn och skör, melodisk och varm. Plattan ger en akustisk retrokänsla och skulle lika gärna ha kunnat givits ut i slutet av 60-talet. Associationer: Nick Drake, Donovan, Simon And Garfunkel, Cat Stevens och kanske lite Beatles eller The Mamas And The Papas i deras lugnaste stunder.
Bland musikanterna finns Martin Hederos (The Soundtrack Of Our Lives), Jukka Rintamäki (Silverbullit), Johannes Kanschat (Hello Goodbye) och Peter Asp (Stillborn, Mary Beats Jane) bland andra. Tillsammans återskapar det här gänget, medvetet eller ej, något av den musikaliska atmosfär som rådde under tidigt 70-tal och jag kan mycket väl tänka mig att Martin McFauls publik kommer att ha väldigt stor bredd åldersmässigt. Oavhängt om du är 18 och inne på alternativ-pop eller 50 och uppvuxen med hippies, mellanöl och fri kärlek, så finns här nämligen pärlor som bör tilltala. Sedan ska jag inte påstå att alla låtar fungerar lika bra. Några spår har förmågan att suddas ut av andra, men de bästa sätter sig i minnet. Plattan kräver dock att man lyssnar ordentligt. Som bakgrundsmusik riskerar merparten av materialet att försvinna ut genom fönstren eller igenom glipor i väggarna. Så lyssna noga.