SAMA 2006 – – Mission

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Morten Solholm)

Scandinavian Alternative Musik Awards avhölls i påskhelgen i vanlig ordning på Trädgårdsföreningens hangarliknande lokaler mitt i Göteborg, där priser för bästa nykomling, bästa klubb/festival, bästa artist, bästa låt och bästa album traditionsenligt utdelades till de tursamma som röstats fram på Zeros hemsida.

Till tonerna av Star Trek inleddes prisutdelningen av Alexander Hofman (S.P.O.C.K) som eftersom Klasse Möllberg var på Jazzhuset och tog hand om städningen efter förfesten, hade utsetts till konferencier. Skämt åsido, oavsett vad man gillar S.P.O.C.K eller inte så är det ett renodlat showmanship Hofman levererar från scenen, speciellt för den som förstår skånska. De nominerade i bästa nykomling var förutom vinnaren Thermostatic, Cue To Recall, Red Cell, Rezonance, Sturm Café och Auto-Auto. Konferencieren påpekade att det var surt att han inte själv fick vinna detta pris eftersom att det inte fanns när han var…yngre. Men trots ett snyggt försökt att hi-jacka priset till Never Trust A Klingons förmån, fick Thermostatic priset till sist.

Arvikafestivalen, som var läsarnas egen nominering, kammade hem priset som Bästa Klubb/Festival. Arvika var, inte helt oväntat, representerat av Rasmus Hallberg och en hel drös med människor som traditionsenligt var nya för säsongen. Man hade väl inte en känsla av att Hallberg direkt hjulade av lycka över priset vilket raskt väcker frågan vad ett pris på SAMA egentligen representerar? Det är ju alltid roligt att få pris, så visst fan ser banden och klubb/festivalkombattanterna glada ut när de tilldelas pris. Louise från Thermostatic säger att det är “jätte jätte, jättekul”. Karriärmässigt vet hon inte om det hjälper speciellt mycket, men gladare hävdar hon med bestämdhet att hon och bandet blir. Colony5 var inte på plats att ta emot sitt pris för bästa låt som de fick för Plastic World. Och Toril och de andra Alicarna var ute och turnerade i Videoland som vanligt och kunde därför slippa rodna över konferencierens pikanta hyllningstal till sångerskan eller personligen ta emot pris för bästa artist. Apoptygma-Geir däremot, fanns som alltid på plats och kunde å bandets vägnar motta priset för bästa album.

Men innebär verkligen priset en objektiv kvalitetsstämpel? Hur går egentligen nomineringarna till och på vilka grunder? Och röstningsförfarandet? Vem röstar? Hur många röstar och hur redovisas det? Det blir problem med trovärdigheten när vi som tidning sätter upp ramarna för en internetomröstning där man bara har ett par veckor på sig att rösta. Det blir en frågeställning om vem som har bäst mailinglistor, läs kommunikation med fansen, och ur statistiskt perspektiv visar priset knappast något annat just det, enligt Johan i Auto-Auto. Johan hade själv Code64s Leaving Earth som favorit, berättar han i logen till lilla scenen.

Mycket talar för att Auto-Auto-Johans resonemang är, om inte korrekt, så i alla fall troligt. En jämförelse från Stockholm finns i det faktum att Tech Noir vann Allt Om Stockholms pris som bästa klubb, trots att klubben är avsevärt mindre och framförallt smalare än såväl Debaser som Accelerator, som ju sysslar med en del annat än synth. Tech Noir vann på att fansen troget läser sina mailutskick medan de andra klubbarna inte har adresser till sina besökare. Som motvikt kan man säga att Arvikafestivalen inte heller har någon direktkorrespondens med sina många besökare. Fast de annonserade å andra sidan med röstningen på helgon, enligt vad Rasmus Hallberg sa när han mottog priset.

För att ge SAMA den trovärdighet som alla som brinner för synthscenen, musiker, arrangörer och sist men viktigast publiken är värd skulle kanske ett juryförfarande vara medicinen. Nomineringarna skulle kunna tjäna på att ha en annan avsändare än oss själva på Zero. Låt folk fortsätta nominera band, men låt röstningen ske i en jury bestående av skivbolagsfolk, DJs, klubbarrangörer och sånt löst folk…helt enkelt, föreslår Johan Billing på Electric Fantastic Sound. Först då kan award-delen av SAMA få en egentlig tyngd som inte behöver lifesupport av roliga konferencierer.

Men man kan å andra sidan hävda att ett juryförfarande också skulle kunna ge ett sken av en riggad tillställning eftersom var och en enkelt kan inse att en förståsigpåare och professionell musikbedömmares åsikt inte med nöd och tvång är mer relevant än de som köper plattornas eller går på konserternas. Och den öppna röstningen som tidigare var receptet hade ju onekligen problemet med att de band – S.P.O.C.K och Covenant t.ex. – som var bra på att be sina fans om att rösta, sopade mattan fullkomligt med konkurrensen. Men självfallet kräver det ju att man har en rejäl bunt fans att prata med.

Trots dessa invändningar kan man absolut inte säga att fel låt vann. Trots award-delens brister, gav prisutdelningen en bred bild av scenen och återspeglade alla de tendenser som synts där under det gångna året. Dragningen mot rock, den hypade electron, pop och den gamla vanliga futurepopen representerades och det måste ju vara skönt för alla EBM-begabbare.

Men SAMA är trots, eller kanske till och med på grund av detta, främst en festival i den kostym den bär nu. Huvudnumren var Das Ich, De/Vision, Spetsnaz och VNV-Nation.
Och trots att våren och april varit mycket bråda synthfestdagar i Göteborg i år, med Portion Control, Blixa Bargeld, New Model Army, Hype och Sisters för att nämna några, så var uppslutningen omkring årets SAMA rätt god. 1100 sålda biljetter, enligt Tobbe Ericsson (Romo Night). Brittiska Seize levererade Placeboliknande electrorock och sångerskan som enligt det lokala skvallret just lämnat ett långt förhållande såg sådär härligt härjad och trovärdig ut där hon värmde upp publiken inför Iris framträdande på den andra scenen. Amerikanska Iris, som spelade i Sverige för andra gången var kanske inte lika övertygande som på Arvika men levererade det de skulle och publiken verkade tillfreds.

Sturm Café bjöd på Old-School och roliga videoprojektioner av amerikanska politiker av Österrikisk härkomst. Herr Schwarzenegger förknippar man ju kanske annars mest med Guns ’n Roses, men i kombination med Sturm Café blev det synnerligen lyckat. Strasse känns som ett lite underligt val på ett Synthkalas, men eftersom skribenten inte såg dem ska han inte uttala sig.

Ackermann och Kramm hade det besvärligt. Inte nog med att deras balla scenshow med Wild Wild West inspirerade spindlar att hänga syntharna på, kors att hänga sig själva på och alla andra leksaker de brukar ha med sig fick stanna hemma. Nej, Das Ich hade även “förmånen” att falla offer för en idiotisk säkerhetsvakt på flygplatsen som tappat deras dator i backen. Detta resulterade i, efter sju omstarter och elva bedrövelser till slut i ackapellasång och resignation. Flygplatserna och tydligen i förlängningen musiklivet skulle tjäna på om inte Samhalls och liknande institutioner var inblandade i personalrekryteringen.

Sömnpillret De/Vision gav en ovanligt seg konsert som mest påminde om utspädd saft. De tio som stod längst fram och hoppade ledsnade efter halva giget och stämningen i lokalen blev faktiskt inget vidare förrän Hofman och hans uppblåsbara Alien(!?!) äntrade scenen igen för att fortsätta prisutdelningen.

Några som inte gjorde någon besviken var som vanligt Spetsnaz som levde rövare i sina för säsongen nya fascistuniformer. Vilket faktiskt är ett rätt lustigt drag eftersom de är synnerligen vänstervridna. En intressant detalj som kom i dagen var att under de totalitära ridbyxorna eller shortsen bar en av herrarna kvällen till ära rosa kalsonger. Det betyder troligen något mycket djupt och för oss stackars oinvigda obegripligt.

I effekter, komik och engagemang gav VNV- Nation och Ronan Harris, stadd i tsunamiliknande floder av svett, en praktfull show som vanligt. Men man kan undra lite varför det nya materialet alltid får stryka på foten för Legion, Standing och Dark Angel med flera folkkära slagdängor. Man har liksom hört de låtarna ett par gånger snart?

All in all var detta nionde SAMA, mitt gnäll om röstningsförfarande och Line-up till trots ett synnerligen trevligt event. Mycket av den skit man förr om åren med all rätt kunde kasta på SAMA för bristande säkerhet, avsaknad av vettiga artistförsäkringar och diverse priser till Melody Club och annat oförlåtligt, hade organisationen skärpt till. Soundcheckar förlöpte lysande smidigt. Barpriserna var humaniserade till en nivå man sällan ser ens på privatfester. Och säkerheten hade som sagt skärpts…faktiskt så till den milda grad att eder trogne rapportör och tillika alkoholnyttjare med nöd och näppe lyckas smita in överhuvudtaget. Hoppas SAMA inte bättrar sig allt för mycket på just den punkten till nästa år.