(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
[ep, BOREDOMproduct, betyg: 0]
Egentligen är nog “Bodypop” mer än bara en titel. Jag tror nämligen att det också är vad franska Celluloide vill kalla sin musik. I pluttifieringens tidevarv är det viktigt att kunna definieras och få en rättvisande etikett, helst då en unik etikett som helst inga andra kan göra anspråk på. Vi får väl se hur långt Bodypopen håller.
I vilket fall är det ett välkänt faktum att Celluloide alltid haft sitt egna sound, och “Bodypop”, som är gruppens första platta sedan 2004 års “Words Once Said”, markerar en utveckling av soundet. Förvisso är det mest påfallande draget, det vill säga Darkletis kalla, nästan klagande, sång, i princip helt oförändrat, men musikaliskt har det hänt en del. Tidigare tyckte jag att också musiken var kall och nästan kliniskt steril. Nu har musiken istället fått värme och fyllighet. Ljudbilden känns rejälare och mognare. Om Celluloide var en kötträtt har dom nu utvecklats från att vara råa baconskivor till att bli baconskivor virade kring ugnsvarma fetaostfyllda kycklingfilér. Celluloide har med andra ord blivit en rejält mycket läckrare musikalisk munsbit.