(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Andreas Wiss)
[album, Playstation 2, betyg: 0]
Med ICO skapade Fumito Ueda ett unikt spelkoncept som rörde många till tårar. Ueda har sagt att han inte vill göra spel som ses som tidsfördriv, utan snarare verk som berör spelaren djupare än vad filmer eller böcker kan göra. Han har med andra ord konstnärliga ambitioner med sitt spelskapande. Med ICO kom han nära sitt mål. Med Shadow of the Colossus når han ända fram.
Shadow of the Colossus utspelar sig en ödslig sagovärld. Man iklär sig rollen som en Link-liknande äventyrare med det självutnämnda uppdraget att försöka återuppliva sin avlidna käresta. Detta är endast möjligt genom att besegra sexton monstruösa varelser som den unge äventyraren måste leta upp och eliminera på egen hand.
De enda riktiga spelmomenten i Shadow of the Colossus består av att ta sig runt i ett andlöst vackert pixellandskap och söka upp och dräpa de enorma kolosserna, som alla har unika utseenden och stridstekniker och ligger gömda och ruvar i olika delar av sagovärlden. De karga, vidsträckta miljöerna med sina dämpade färger inhyser en känsla av isolation och melankoli. Striderna är nydanande, intensiva och i det närmaste poetiska. Lägg därtill ett magnifikt soundtrack, som skulle vara värdigt vilken storfilm som helst.
De surrealistiska kolosserna är makalöst detaljerade och ofantliga i sin storlek. Man fullkomligen gapar när man stöter på dem och sedan tvingas komma dem nära inpå för att leta reda på deras akilleshälar.
Det är lätt att uppslukas av Shadow of the Colossus. Det är inte ett spel i den vanliga bemärkelsen. Det är en upplevelse.