Clor – Clor

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Regal Records/ EMI Music Sweden, betyg: 0]

Vad har Devo, Television, Thomas Dolby och Talking Heads gemensamt? Ingenting, vad jag vet. Ändå låter Clor som en osannolik hybrid mellan dessa fyra. Man blir inte riktigt klok på engelsmännen. Inte bara för att musiken är svårplacerad och spretig, utan också för att man hela tiden funderar över vad killarna vill åstakomma, vart är de på väg och vad är deras mål? Plattan ger inga svar. Trumboxen sparkas igång i låt efter låt, det är stompigt och smånervigt rytmiskt, sångaren har ljus och lite gäll röst, melodier tränger fram emellanåt och synthar plippar och ploppar medan nakna gitarrsträngar låter som spända ståltrådar.
Enklast vore naturligtvis att nöja sig med att konstatera att Clor är ett lovande band och därmed avsäga sig allt ansvar för att hitta den röda tråden, men jag har svårt att spendera ett flertal lyssningar på en skiva och sedan bara skrota hela tankeverksamheten som kommit igång. Mysterium är till för att lösas och Clor har blivit till ett sådant. Deras musik får tankar att krylla i mitt huvud, likt mannen i filmen Den Andalusiska Hunden då myror bygger bo i hans handflata. Jag vet inte ens om jag gillar den här plattan eller inte. Ibland är den skittrist och emellanåt fullkomligt lysande. Det finns bara en sak att göra: låta plattan stå på tillväxt i några månader eller så och därefter summera intrycket.