Wolfgang Amadeus Mozart – – firar 250-årsjubileum

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Den 27 januari 2006 är det exakt 250 år sedan en av världens främsta komponister föddes. Wolfgang Amadeus Mozart – underbarnet, geniet, rebellen och slarvern. Zero ger en introduktion till mannen som kanske kan kallas “historiens förste popstjärna”

Wolfgang-amadeus-mozart_1-revert

Mozart? Vissa läsare kanske rynkar på näsan? Han har väl inget med alternativ musik att göra? Varför slösar Zero tid på en sådan gammal tråkmåns?

Jo, för att mannen i fråga var spektakulär. Han tänkte fritt, ifrågasatte regler och revolutionerade musikvärlden. Han levde dessutom ett hedonistiskt liv fullt i stil med vilken rockstjärna som helst.

Underbarnet
För 250 år sedan, närmare bestämt den 27 januari 1756, föddes ett litet gossebarn i Salzburg. Han fick det flotta namnet Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus Amadé Mozart, till vardags kallad “Amadeus” (eller i glada vänners lag till och med “Wolfgangerl”).

Amadeus pappa, Leopold Mozart, upptäckte snart sonens oerhörda begåvning. Redan vid 3 års ålder började nämligen den lille knatten plocka upp husets fioler och plinka fram glada melodier. Leopold introducerade honom för orgeln och Amadeus gladdes som fisken i vattnet. Vid 5 års ålder, då de flesta barn bara leker med kottar (eller nuförtiden spelar blodtörstiga dataspel), var han en virtuos på ett flertal instrument. En ide föddes i pappa Leopolds huvud: kanske var Amadeus och hans nästan lika begåvade syster, Nannerl, vägen till ett bättre liv? Kanske väntade det guld och gröna skogar bortom hörnet?

wolfgang-amadeus-mozart_c_jpg_681x349_crop_upscale_q95

När Amadeus och hans syster var 6 respektive 11år gamla bestämde sig Leopold för att prova lyckan. Så familjen reste till München och syskonen framträdde inför stadens kungligheter och adelsfamiljer. Syskonparet kallades (med rätta) “underbarn” och pappa Leopold hade snart fickorna fyllda med välputsade guldmynt. Uppeggad av framgångarna tog han med barnen till Wien. Även där gjorde de stor succé.

Familjen Mozart gav sig därefter ut på Europaturné. Under en treårsperiod besöktes praktiskt taget varje större stad i Österrike, Holland, Schweiz, Tyskland och Frankrike. Amadeus tog mer eller mindre över showen fullständigt, och systern förpassades ut i periferin. Många dåtida kulturpersonligheter (exempelvis psykologen Anton Mesmer, författaren Johann Wolfgang Goethe och kejsarinnan Maria Theresia) besökte konserterna och förbluffades av pojkvaskern Mozarts talangfullhet.

Vår käre Amadeus var alltså en barnstjärna. Eller kanske snarare ett talangfullt barn som utnyttjades av en profitgirig pappa? Precis som i fallet Michael Jackson skulle det visa sig få ödesdigra konsekvenser i framtiden.

När Amadeus var i 12-årsåldern var han trött på att uppträda som en dresserad apa. Han började mer och mer vända sig mot fadern och tacka nej till de ändlösa konserterna. Istället ville han utveckla sina egna musikskrivartalanger. Dessa skulle visa sig vara extraordinära. Amadeus var inte bara begåvad med ett absolut gehör (en förmåga att kunna återge vilket musikstycke som helst efter bara en genomlyssning), han besatt även en kreativ ådra.

Som ung tonåring komponerade han främst kyrkomusik och enklare symfonier. Dessa utmärkte sig genom att ha en skönhet och renhet som mer eller mindre saknade motstycke i musikvärlden. Därefter började han experimentera med mer komplexa kompositioner, exempelvis operor och längre symfonier. Även där briljerade Mozart.

Popstjärnan
Men det kreativa skapandet inte drog inte in speciellt mycket pengar. Pappa Leopold, som drömde om att vältra sig i guld, tjatade på Amadeus att ge sig ut på turné igen. Problemen var emellertid två: För det första lockade tanken inte direkt unge Mozart, han ville ju hellre skapa egen musik. För det andra hade Amadeus blivit för gammal för att kunna säljas som ett “underbarn”. Och Europas kungligheter var inte alls lika intresserade av en trulig och egensinnig tonåring.

mozart-glasses

Ja, egensinnigheten fanns där. Amadeus hade börjat utveckla excentriska drag. Han kunde till exempel börja skratta hysteriskt i högst opassande situationer. Han hade vidare skaffat sig en (även med dåtidens mått mätt) grov humor. Speciellt stjärtar och fjärtar tycks ha tilltalat vår mästerkompositör. I en kyrkomässa han komponerade smög han till exempel in textraden “Lecto mihi mars”, vilket ungefär kan översättas med “slicka mig i arslet”. Kanske var det en form av religionskritik? Kanske var det en spydig reflektion över hur musiker behandlades av omvärlden? Men … nej, med största sannolikhet var det bara ett bisarrt skämt. Unge Mozart gottade sig säkert över tanken att en (mindre språkligt bevandrad) kyrkokör skulle framföra hädelsen under söndagsmässan.

Nåväl, Amadeus stod nu inför ett par hårdare år. Han bröt helt med fadern och försörjde sig istället som hovmusiker i Italien och Frankrike. Detta innebar att han spelade populära stycken vid fester och mottagningar. En stadig inkomst, men inte precis den kreativa utmaning vår hjälte längtade efter.

Men lyckan skulle vända. 1781 flyttade Amadeus till kulturens huvudstad, Wien. Här öppnade sig en ny värld för 25-åringen. Stimulerad av den nya miljön skrev han några av sina främsta verk (däribland “Eine kleine Nachtmusik”, “Trollflöjten”, “Figaros bröllop” och “Don Giovanni”). Han gifte sig vidare med sin flickvän, Constanze, och gav intrycket att ha funnit en balans i livet.

Amadeus ville underhålla folket. Hans vision var att göra musiken folklig. Det skulle inte längre handla om högkulturell och snustorr förströelse för kejsare och baroner. Nej, vanliga medborgare skulle kunna skratta och ha en trevlig kväll. Mozarts koncept var att skriva lustiga och fyndiga operor. Dessa framfördes sedan av skickliga musiker, skådespelare och vokalister. Det hela påminde faktiskt inte så lite om dagens musikaler. Ja, Amadeus var nästan sin tids Andrew Lloyd Webber. Scenshowen växlade mellan finstämda ögonblick och ren buskis. I ena ögonblicket sjöng en änglalik kör en stillsam hymn, i nästa stod en levande häst på scen och Mozarts prutthumor firade nya triumfer. Kombinationen av högt och lågt blev en dundersuccé. Vår hjälte blev geniförklarad, och ovationerna när han satte sig bakom pianot var öronbedövande. Wolfgang Amadeus Mozart hade blivit något av historiens förste popstjärna.

En annan känd österrikare, Johann “Falco” Hölzel, skrev 1985 en hyllningssång till sin landsman. I “Rock me, Amadeus” beskrivs Mozarts “popkarriär” på ett både roligt och träffande sätt:

” Er war Superstar, war ein Virtuose, war ein Rockidol. Und jede rief: Come on and rock me Amadeus”

ÖVERSÄTTNING: “Han var en superstjärna, en virtuos och en rockidol. Och alla skrek: Come on and rock me, Amadeus.”

Undergången
Tyvärr skulle de stora framgångarna bli Mozarts fall. Den excentriske unge mannen (som fortfarande led av nervösa besvär efter åren som barnstjärna) kunde inte riktigt hantera situationen. Pengarna rasade in, men Amadeus slösade bort dem lika snabbt igen. Främst på dyra kläder, extravaganta nöjen och en massa rusdrycker. Ja, “popstjärnan Mozart” började snart leva mycket dekadent och ohälsosamt. Och om det fanns några pengar kvar efter krogrundorna, så spelades de bort. Biljard och poker tillhörde nämligen Amadeus favoritnöjen.

I livet som popstjärna ingår förstås groupies. Så var det även på 1700-talet, och det råder inga större tvivel om att Mozart bedrog sin Constanze vid ett flertal tillfällen. På den tiden fanns det inga TV-apparater att kasta ut genom hotellfönstren, men Amadeus kompenserade bristen genom att istället misshandla inredningen på alla andra tänkbara vis. Ja, vår käre kompositör var faktiskt inte mycket bättre än Noel Gallagher.

Efter ett tag tröttnade folk på Mozarts galenskap och nyckfulla uppträdande. Han fick därför färre uppdrag och en allt ostadigare inkomst. Pengarna räckte givetvis inte till alla Amadeus krogrunder och älskarinnor, varför han blev mer och mer skuldsatt. Istället för att ta i tu med svårigheterna förträngde Mozart situationen och festade allt hårdare. Den nedåtgående spiralen nådde sitt oundvikliga slut 1791, då en kroppsligt försvagad Mozart avled, bara 36 år gammal, i en lunginflammationsliknande sjukdom. Att mästerkompositören inte mådde speciellt bra mot slutet hörs tydligt i den nattsvarta mässan Requim i D-moll (KV 626). Med största sannolikhet visste han att slutet var nära …

Genom sitt hårda liv och sin för tidiga död blev Wolfgang Amadeus Mozart en av kulturhistoriens första rebeller. Hans sorgliga livsöde skulle tyvärr komma att upprepas ett flertal gånger i framtiden (av bland andra Sid Vicious, James Dean, Jimi Hendrix och Kurt Cobain).

Geniets arvegods
Det sägs att kriminaliteten på tunnelbanestationer minskar drastiskt när Mozarts musik spelas i bakgrunden. Det hävdas vidare att mjölkkornas produktivitet ökar väsentligt när “Eine kleine Nachtmusik” spelas i stallarna. Nåja, dessa utsagor ska nog tas med en nypa salt. Bortom all tvivel står emellertid att Wolfgang Amadeus Mozarts musik berör.

Varför berörs då människor av musik? En teori (som just nu förespråkas i en känd, tysk vetenskaplig tidskrift) är att musik frigör samma typ av hjärnvågor som mänskligt tal. Musik har därför en fenomenal förmåga att förstärka känslor. Detta är, i och för sig, ingen nyhet (som alla vet är det är ju knappast uppiggande att lyssna på The Cure när man är deprimerad). Det intressanta är emellertid att vissa harmonier och ackordföljder har en lugnande och stimulerade effekt på människan och får henne att uppleva välbehagskänslor. Dessa harmonier och kombinationer är i regel ganska okomplicerade (följer en form av matematisk renhet och symmetri).

Wolfgang Amadeus Mozart gjorde ganska rak och lättsmält musik. Men han föll aldrig i fallgropen att bli för trivial eller förutsägbar. Det handlade om samma typ av geniala enkelhet som eftersträvas inom Zenbuddismen (och ett flertal andra läror). Just därför lyckades (och lyckas) han tilltala så många människor. Denna succéformel har senare tillämpats av flertalet andra artister, exempelvis The Beatles och Kraftwerk. Varenda ton på rätt ställe. Enkelt och medryckande, men absolut inte banalt eller enfaldigt.

Mozart kommersialiserade musiken och förde ut den till folket. Men han var ändå en ständig innovatör som utmanade gränser och provade nya tillvägagångssätt. Hans musikaliska arv är oändligt och han har gjort ett massivt intryck på kulturhistorien.

AmadeusFace4

En hyllning till 250-åringen
Härmed uppmanas alla Zeros läsare att hylla 250-åringen Wolfgang Amadeus Mozart. Köp gärna en skiva med honom (klassiska skivor är alltid investeringar) eller titta på den förträffliga filmen “Amadeus” (av Peter Shaffer och Milos Forman).

Om inget annat så kan ni i alla fall köpa en förpackning Mozartkugeln (en form av delikat, marsipanfylld choklad).

Mozartkugeln_Salzburg

Och om ni lider av fördomen att “klassisk musik är tråkig och svår”, så tänk om. Wolfgang Amadeus Mozart var en charmig slarver som försökte glädja sina lyssnare. Men inte desto mindre var han en av historiens största kompositörer. Ja, han var, som Falco så riktigt beskrev det,: “en superstjärna” Vila i frid, Wolfgangerl!

FOTNOT: Denna artikel är väldigt “popigt” skriven (en anpassning efter målgruppen) och gör naturligtvis inte anspråk på att ge en detaljerad och fullständigt neutral bild av Mozarts liv. Den ska istället betraktas som en introduktion. Då det inte rör sig om en vetenskaplig avhandling har jag inte skrivit någon källförteckning.

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!