Moment:Berlin – Tysk musikfest i svensk förort

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Det intressanta skivbolaget Lobotom Records bjöd upp till party med legendariska, tyska artister i Stockholmsförorten Gubbängen tidigare i december. Arrangemanget hölls i Moment:teaters lokaler som är helt perfekta för denna typ av tillställningar.

I den väntande publikskaran utanför teatern i Gubbängen står skådespelerskan Regina Lund och fryser tillsammans med andra biljettsugna. Någon halvtimme senare är alla inne i värmen. Folk står vid baren och beställer, minglar eller sitter i de bekväma fåtöljerna framför scenen och lyssnar på musik. Stämningen är avslappnad och gemytlig, man slår sig ner där det finns plats och dörrvakten öppnar vänligt när man vill gå ut och röka. Det råder en lugn och vänlig atmosfär, men med viss spänning i luften över vad som komma skall. Under tiden som vi väntar på livemusik, samt mellan banden, spelas Kraftwerk, DAF, Neu, La Düsseldorf och en massa andra spännande grupper på dansvänligt hög volym.

Innan Berlin-artisterna gör entré inleds kvällen med Lobotom-bandet Tarnation Street som visar sig vara en ytterst tajt och välljudande orkester. Gruppen som när som helst fullängdsdebuterar består av pianist, basist, trummis och en sångare som även lirar lite akustisk gitarr. Musiken påminner om organisk pop, uppblandad med americana och under giget bjuds ett flertal riktigt fina melodier som lovar gott inför skivsläppet. Sångarens raspiga röst är ytterst tilltalande och pianisten har en väldigt egen spelstil som är kul att studera. Kompet från bas och trummor är stabilt och jag hade gärna hört mer av Tarnation Street än den korta speltid som stod till gruppens förfogande denna gång. De blev dock en trevlig överraskning och inledning på kvällen.

Nästa begivenhet var ett förinspelat stycke av Beate Bartel som tidigare medverkat i Mania D, Liaisons Dangereuses och Matador. Scenen står tom medan det elektroniska verket ljuder. Samplade röster, Kraftwerksliknande trummaskiner och saxofoner målar upp bitvis skräckinjagande och delvis kaotiska stämningar som får en del att skruva på sig i fåtöljerna. Periodvis är musiken intressant, men den blir också enerverande och stycket kan beskrivas som synthbaserad konstrock. När denna märkliga lyssningsstund är över blir det åter dags för levande musik och den del av publiken som hängt i baren strömmar till.

Vad vi nu får uppleva är en konstellation, bestående av gitarristen Martin Peter (Die Haut), trummisen Thomas Wydler (Die Haut och Nick Cave and the Bad Seeds), sångaren Emilio Winschetti (Mythen in Tüten) och basisten Beate Bartel. Damen är för kvällen klädd i nitbälte, medan herrarna ser ut som bankdirektörer eller tjänstemän i sina strikta kostymer. De låter däremot inte som tjänstemän, utan snarare som rena motsatsen till hur man kan förvänta sig att sådana skulle låta om de pysslade med rockmusik på fritiden. Det är inte direkt någon Spotnicks-musik som framförs, om man säger så. En lång låt om Berlin inleder konserten och stärkarna tjuter. Därefter blir det punk-vals och vi i publiken som inte kan dansa vals uppmanas att… dansa vals!
Det är mycket oljud och en grym volym som slår emot en. Emilio Winschetti iförd glasögon, kastar sig på golvet och rullar runt som en galen professor. Svetten dryper om honom efter en liten stund och han skriker, mässar, sjunger och reciterar texter på såväl tyska som engelska. Emellanåt lirar han även munspel och Thomas Wydler driver den mänskliga musikmaskinen skoningslöst framåt. Det är hårt och händelserikt, så långt ifrån kommersens glättiga och inställsamma ljudfabriker man kan komma.
När musiken är över gör vi i publiken vårt bästa för att mana fram ett extranummer, men det finns ingen tid över för sådant. Winschetti lovar dock att gruppen ska återkomma när de andra banden är klara sina med sina set, till publikens jubel givetvis.

Nästa akt blir Autonervous & Bettina Köster, bestående av den unga sångerskan och saxofonisten Jesse Evans (Vanishing) och den betydligt äldre Bettina Köster (Mania D, Malaria och Vanishing) som också lirar sax och sjunger. Detta gör damerna till förinspelad musik, vilket först känns lite B, men efter en stund har man glömt de moraliska aspekterna och för första gången under kvällen uppstår spontan dans framför scenen. Folk röjer glatt och det är inte konstigt, då musiken som framförs är väldigt rytmisk, dansant och erotisk. Likaså är Jesse Evans scenkläder som består av högklackade skor, svarta tajta strumpor, en frackliknande överdel med långa slag som hon piskar de i publiken med som står närmast henne. Evans smeker sig själv porrigt och kastar vatten eller läsk över oss.
Stämningen är smått kaotisk och det blir inte bättre när Bettina Köster lackar ur över det för låga ljudet i hennes medhöring. Hon kastar miken i scengolvet så det smäller om det och sedan är hon iväg: skitförbannad springer hon uppför trapporna mot ljudteknikern, hon ramlar i trappan, kommer upp på fötter igen och jag vet inte om hon nöjer sig med att skälla ut den stackars teknikern eller om hon går ännu längre. Under tiden dunkar den hårt rytmiska musiken oavbrutet på ifrån scenen och girlpower råder tveklöst i lokalen.
Jag vet inte vad andra associerar till, men jag har svårt att inte tänka “tysk feministerotik som utstrålar livsglädje”, när Bettina plötsligt spottar vatten i ansiktet på Jesse, tar sig på tuttarna och ögonen glittrar under enorma lösögonfransar. Sådana bär bägge damerna. Man känner verkligen hur Bettina älskar att stå på scenen, men om hennes ilska är äkta eller ej, känns rätt tveksamt eftersom hon mellan utskällningarna av teknikern ser både glad och njutningslysten ut. Sista låten sjunger tjejerna nere i publiken efter att Bettina återigen bett ljudkillen att gå hem och låten handlar tydligen om Satan. Säga vad man vill om Bettina Köster och Jesse Evans, men det var en klart udda och intressant show de bjöd på och likaså var musiken de åstadkom. De må se ut som mor och dotter, men uppträdde som syndare från helvetet.

Bondage Fairies visade sig därefter bestå av en förprogrammerad synth och två unga män i märkliga hjälmar med inbyggda sångmikrofoner. En av herrarna lirade bas och den andre hanterade en elgitarr med små spritflaskor och lego fastklistrade på gitarrkroppen.
Bondage Fairies framförde sin supersonic-punk med glatt humör. Det var svårt att inte ryckas med i det charmiga öset. Sångaren bar en t-shirt med det utåtriktade budskapet “Sorry boys, I lick pussy” och publiken eldade upp sig till extas igen. Det var fullt ös både på och nedanför scenen och det lilla Lobotom-bandet visade sig ha en hel hög riktigt bra låtar och ett mycket personligt sound att bjuda på. De sjöng om paranoja, cancer, om varför man ska vara stolt över att vara gay. Dessutom framförde de en hyllningslåt till George Bush. Om jag uppfattade alltihop rätt? Det förekom vissa koncentrationssvårigheter då publiken gav järnet. Mot slutet av spelningen påminde det hela mest om ett gediget fylleslag då en inte helt nykter kille tog sig upp på scenen och lyckades välta synthen. Men en kul spelning var det och Bondage Fairies är en grupp jag gärna hör mer av vid tillfälle.

Avslutningsvis blev det sedan vildsint jam. Tarnation Street-basisten, Bondage Fairies-gitarristen, den “glade” killen från publiken och samtliga tyska artister improviserade lite hur som helst och jag vet inte vad man ska säga om resultatet. Bra var det inte, men definitivt medryckande och fullständigt galet då nio pers befann sig på scenen och flertalet av dem inte riktigt tycktes veta vad de skulle göra. Det hela blev till någon sorts kamp om att visa upp sig mest och musikaliskt kan jag inte påstå att jag imponerades. Mer kul än bra, skulle man kunna säga och när musiken tystnat gick jag ut i vinterkylan med ett leende på läpparna. Moment:Berlin var definitivt en lyckad tillställning på det stora hela och förhoppningsvis är detta en musikfest som Lobotom-folket återupprepar vid ett senare tillfälle.
Foto: Mauro Rongione/Stargazer