Access All Areas – Del 2

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Under torsdagskvällen blir kön utanför Kulturhuset bara längre och längre. Där står alla sorters människor: unga flickor med behov att skrika efter tonårsidolerna, läder- och nitmaffian med Poison-frisyrer, medelålders damer och herrar. Alla har en sak gemensam: intresse för pop- och rockmusik.

Kvällen börjar bra med ett triggat CDOASS på Lava-scenen. Musiken påminner mycket om The B-52´s minus kvinnlig sång, men när Fagersta-bandet överger rocken och ägnar sig åt spretig funk, tänker jag mer på Gang Of Four istället. En stabil rytmsektion i form av basisten Peter Nilsson och trummisen Christian Nordlander bildar gruppens ryggrad och står för det ihärdiga svänget. Bäst under kvällen är en låt jag tror heter “Strange days” med ett galet och vildsint synthsolo som grädde på tårtan, men CDOASS har ett flertal riktiga höjdarlåtar, vilket de visade denna kväll.
Plötsligt ställer Peter Nilsson ifrån sig basen och lämnar helt otippat scenen mitt under en pågående låt. Resterande bandmedlemmar lämnas åt sitt öde och kliver strax av. Vad det var som hände framstår som en gåta för undertecknad, som undrar om konserten var över eller inte? Nåväl, det var gott mos så länge det varade.

Miss Sad UK som inte alls är några sorgsna fröknar och som inte heller kommer från England, utan istället är Stockholmsbaserade, intar scenen i Hörsalen. De fyra svartklädda unga männen i sina lika svartfärgade popfrisyrer spelar rätt okay indierock.
Musiken är småtrevlig men lite väl anonym för undertecknads smak. En samplad orgel – jag såg åtminstone inte till någon keyboardist – sköter melodierna, medan sångaren Jesper Davidsson sköter mellansnacket. Miss Sad UK är inte skivkontrakterade ännu, men kan de få till starkare låtar och ett mer spännande framträdande kan de nog nå dit. Davidsson har i alla fall utstrålningen som krävs.

Nästa uppträdande drar mycket folk. SLS står för Swedish Love Story och showen inleds instrumentalt av Bobby Bling och Wendel på synthar. Först blir jag glad, då jag tror att Access All Areas har fått dit i alla fall ett renodlat synthband, men när SLS´s frontmän Kaah och Cherry (alias Jesper Körsbär) kommer in och börjar sjunga, visar det sig att den här svenska kärlekshistorian snarare handlar om elektronisk och soulig dansmusik än om synthpop.
Gruppen är tveklöst proffsig. Kaah och Cherry sjunger utomordentligt väl och inledande “Quickslap” är en rätt cool låt med sin extrema temposkiftning, men efter ytterligare några låtar tröttnar jag. Den övriga publiken är mer öppen för dansant klubbmusik av det här slaget, men personligen upplever jag den som tämligen intetsägande. Då SLS-fansen fortsätter att trängas med varandra på det limiterade utrymmet tränger jag mig ut ur lokalen för att se Magnus Tingsek istället.

Tingsek vikarierar för Mattias Hellberg som ställt in av någon anledning. Han spelar akustisk gitarr och sjunger, ensam på scenen. Mellan ett par låtar försöker han hyra ett hus av någon i publiken och anspråkslösa shower i all ära, men Tingsek har varken melodier eller utstrålning nog för att hålla mig koncentrerad på de engelska texterna. Möjligtvis fungerar hans musik bättre på skiva än live och kanske bör man höra låtarna några gånger för att de ska fastna. Hur som haver lyckas singersongwritern inte trollbinda undertecknad som nu börjar uppleva att torsdagskvällen på Kulturhuset är mindre intressant än vad den lyckade onsdagen var. Således är det bara att missmodigt steppa nedför den arkitektiska mardröm som trapporna mellan Hörsalen och Lava innebär.

Framför scenen står mängdvis med skrikande unga damer. De gastar i högan sky, redan innan bandet har gjort entré och om jag var missmodig nyss så blir jag plötsligt väldigt orolig nu. Min uppskattning är att åtminstone 90% av publiken tillhör det kvinnliga tonårsgardet och jag är livrädd för att Idol-Darin när som helst ska traska upp på scenen, så att den här kvällen blir fullständigt förstörd. Rädslan lägger sig inte precis när ett gäng väldigt unga killar kliver fram i strålkastarskenet och flickornas skrik närmar sig hysteriska höjder.
Bandet på scenen visar sig vara Sugarplum Fairy och inte Darin, musiken visar sig vara rockig tuggummipop för 2000-talet och jag inser att jag har underskattat flickornas musiksmak rejält. Sugarplum Fairy rockar nämligen riktigt bra live.
Kanske inbillar jag mig bara, men den attitydstinne unge mannen vid mikrofonen måste ha studerat Mick Jagger och dennes scenstil. Det finns i alla fall någonting i hans sätt att röra sig, gestikulera och domdera publiken som starkt påminner om den tre gånger så gamle Rolling Stones-sångaren, när denne var ung på 60-talet naturligtvis. Faktum är att Victor Norén påminner om unge herr Jagger utseendemässigt också.
All min misströstan vänder tvärt när Borlänge-gruppen bränner av låtar som “Sensation”, “Godfever” och den lugnare men riktigt fina “Sweet Jackie”. Tjejerna tänder tändare som brinner ikapp med kameramobilernas blå rutor och jag tänker att detta kunde ha varit The Sweet 1973 eller Depeche Mode tio år senare.
När bandmedlemmarna plötsligt stelnar som skyltdockor, alla på samma gång, skriker tjejerna ännu högre än tidigare och hela situationen gör mig närmast nostalgisk. Det är trots allt något speciellt med att vara ung och inte ha upplevt så mycket än. Av någon anledning blir den musik man älskar under ungdomsåren så mycket starkare och mer oförglömlig än allt man hör senare under livets gång.

I Frida Hyvönens publik är genomsnittsåldern bra mycket högre än den jag skådat alldeles nyss. Inga hysteriska tonårsskrik möter Hyvönen när hon, iklädd en svart klänning med bara armar och likaledes svarta strumpor, slår sig ner vid flygeln och berättar att hon är glad att vara tillbaks i Stockholm. Faktum är att det snarast råder begravningsstämning i Hörsalen och detta trots att Fridas publik är väl tilltagen. Kanske är det förväntningarna på hennes personliga sånger som sprider detta allvar, kanske är det bara den vanliga vuxna stelheten som sällan spricker sönder utan ett gäng groggar under västen på folk. Oavsett vilket, inleder Hyvönen med “Djuna!” för att sedan lira en nyskriven sång.
Frida är alldeles lysande live, sjunger makalöst bra och även om jag gillar debutskivan Until Death Comes så är det först nu, framför scenen, som jag verkligen inser storheten hos denna avslappnade, humoristiska och innerliga artist. Vi får höra “You never got me right”, “N.Y” och “Once I was a serene teenage child”. I den sistnämnda finns textraden “Once I felt your cock against my thighs” och när Hyvönen efter låten spiller lite sodavatten en bit ner på klänningen torkar hon av fläcken med handen och säger ekivokt:
– Så passande…
Publiken skrattar och äntligen märks det att det är levande människor framför scenen. När jag lämnar Hörsalen är det med känslan av att ha upplevt ett magiskt ögonblick och sådan magi infinner sig inte alltför ofta.

Dags för rock n roll igen. På Lava-scenen kliver Diamond Dogs-gitarristen Fredrik Fagerlund upp ensam och börjar riffa järnet på hög volym. Strax har han fått uppbackning av basist, keyboardist, trummis och saxofonist. Sångaren Sulo i svartfärgat hår och grå kostym med vinröd skjorta sliter åt sig mikrofonen och det blir ett kort men intensivt gig. Diamanthundarna inleder stenhårt och några höjdpunkter under giget är “Every little crack” och “Sad to say I´m sorry” med snyggt saxlir av Magic på den sistnämnda.
Rod Stewart-takterna sitter i när Sulo rockar så att svetten lackar, men jag hade förväntat mig fler och mer utstuderade Roddan-poser än vad som bjuds. Kanske är det så att gruppens många utlandsspelningar har gjort att Sulo hittat ett eget scenuttryck i större mån än tidigare. I vilket fall som helst gör bandet bra ifrån sig och den från början rätt glesa publikanslutningen tätnar efter en stund och responsen smittar av sig på bandet – eller om det är tvärtom – och efter ett roande “kyrkobesök” där Sulo agerar överstepräst är giget strax slut. Bandmedlemmarna lämnar scenen och endast pianisten Henrik Widén och trummisen Jesper Karlsson sitter kvar och jazzar loss lite.
Efter spelningen stöter jag på Sulo och han menar att de inte hann göra mycket mer än vad de gjorde på den halvtimme bandet hade till sitt förfogande. Han berättade att Diamond Dogs ska åka tillbaka till England om ett par dagar och att de släpper en ny skiva i februari.

Fransmannen Syd Matters sjunger på engelska, vilket är tämligen ovanligt för artister från det landet.. Musiken är inte så tokig. Den är organisk och framförs med en tidig 70-talsatmosfär i soundet. Trots att jag bara hinner se en bråkdel av giget så får jag höra ett par riktigt fina låtar. Syd Matters tycks ha en faiblesse för att blanda lugnare och ösigare partier i samma låt. Åtminstone var de sånger jag hann höra uppbyggda på det sättet. Matters är en artist som jag mer noggrant får kolla in framöver via skivutgivningen.

Och mer noggrant kollade jag in de sminkade gossarna i sleazebandet Crashdiet. Grabbarna hade inte sparat på vare sig hårsprayen, mascaran eller glitterkläderna. Halva Stockholms sleaze-befolkning trängdes framför Lava-scenen när hårdrockarna drog igång. Några låtar som utmärkte sig var “Breaking the day” och “Obscene love machine”.
Man kan säga vad man vill om dessa kopior av Mötley Crüe, Poison, L.A. Guns och de övriga Los Angeles-band som härjade som hårdast på 80-talet, men nog är Crashdiet värda all respekt för att de kör sleazegrejen så fullt ut. Här råder inga halvmessyrer. Det är håliga näthandskar, långa glitterrockar, blonderade hårmanar och så mycket make-up att kärringarna i Hollywood borde bli avundsjuka.
Under ett solo lämnar sångaren Dave Lepard scenen. Han har dragit av sig sin röda rock som fått honom att likna Hanoi Rocks-sångaren Michael Monroe mer än någonsin. Lepard återkommer med en leopardklädd pall som han ställer ner på golvet och kliver upp på. Där står han och poserar några sekunder och sedan har pallen gjort sitt. Humoristiskt.
Därefter blir det “It´s a miracle” och publiken är givetvis med på noterna hela tiden. Av alla band jag har sett under dessa två späckade kvällar på Access All Areas så är Crashdiet den enda grupp som fått göra ett extranummer. Således avslutade bandet sin röjiga show och bara en kvart senare var hela Kulturhuset tömt på sminkade hårdrockare.

Robyn avslutade årets Access All Areas i Hörsalen. Det är sent, jag är trött efter ett par intensiva dygn med väldigt lite sömn och dessutom är jag inget Robyn-fan. Således kollar jag bara in den blonda sångerskan en liten stund och Hörsalen är, inte oväntat, full av folk. Jag lägger märke till att CDOASS-basisten dansar järnet till Robyns musik i mörkret och ljudet är volymstarkt men rent.
Det har varit två fina kvällar och nätter med mycket bra musik på Access All Areas. Zeros utsände känner sig nöjd i det stora hela, när han sitter på tunnelbanan hem och tittar igenom anteckningarna. Visst bjöds det på en del mindre intressanta akter, konstigt vore det annars med tanke på att tjugo sinsemellan rätt olika grupper har uppträtt, men i det stora hela har det varit en ytterst lyckad och trevlig tvådagarsfestival.
Vakterna har gjort ett bra jobb, mixerkillarna har givit bandet bättre ljud än vad som är brukligt vid liknande tillställningar och festivalen har i det stora hela klarat sig ifrån förseningar. Egentligen finns det ingenting att klaga på. Livet är kul, Access All Areas är kul och det är jävligt kul med musik. Så kan man enkelt och stabilt sammanfatta årets arrangemang.

Fotograf: Mauro Rongione/ STARGAZER