(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Mattias Nordgren)
[konsert, , betyg: 0]
Under pausen efter att Goldfrapp lämnat scenen, plockades en fantastisk massa utrustning bort och en hel radda med ljusriggar hissades upp. Så mycket att man började undra hur uppsättningen för Coldplay skulle stå sig i jämförelse. Så småningom började det dock ta form och tre “apor” klättrade upp i frontriggen och började manövrera runt varsin kanon.
Ljuset släcktes ner till ett minimum, just som de sista ur publiken banade sig fram till sina platser på den totalt utsålda arenan (ca. 13.000).
Nu började en nedräkning från en uppskattningsvis 5×15 m bred sömlöst sammansatt led-skärm bakom scenen, och uthoppandes kommer en energisk Chris Martin tillsammans med resten av kvartetten. Chris växlade mellan pianot och gitarrer, förutom att sjunga – alltid med samma energi. Till och med vid pianot lyckades han på något sätt både hoppa, spela och sjunga. De stundtals obcent juckande rörelserna framför pianot förde tankarna någon annanstans, men visar man sitt instrument sin kärlek – så får man kanske ut ett bättre resultat? Bra lät det i alla fall och så länge Gwyneth inte misstycker så är väl hemfriden räddad.
Till låten “Yellow” släpptes ett tjogtal stora gula ballonger från taket på arenan. Det tog inte lång tid innan de transporterats fram till scenen, där Cris smällde dem med sin gitarr – spridandes en massa gul konfetti. Varför fick inte jag fotopass?
Sjunde låten “God put a smile upon your face” startade som flertalet andra, mjukt och stämningsfyllt med endast ett instrument (i detta fallet gitarr) och sång – för att sedan successivt byggas upp. Energin på scenen reflekterades även i publiken som hängde med och klappade allt ivrigare när tempot ökade. I slutet av denna låten blev publikstödet extra livligt när bandet vävde in delar av Rammsteins “America”.
Vid de lugnare partierna och låtarna sattes stämningen med sparsmakad ljussättning, mer eller mindre bara ljuset från de tre “apornas” ljuskanoner. Som till exempel “The scientist”, där delar av publiken dessutom spontant stämde in och sjöng med – förutom att såklart tända de obligatoriska stämningsljusen. Vid uppmaningen “Now, please sing it with us”, stämde mer eller mindre hela arenan in och sjöng refrängen. Kanske dyker det upp en bild på detta på Coldplay's officiella site, då någon i bandet bestämde sig för att detta var ett “Kodak moment”, värt att föreviga med sin lilla fick-kamera.
Här var det dags för lite mellansnack under tiden som de fyra samlades i främre kanten av scenen, för att dra några kvasi-akustiska truddelutter. Cris passade på att fråga om alla var ok och att humoristiskt eller kanske snarare insiktsfullt säga: “I'd like to apologize for speaking English, my German isn't very good. But for those of you that aren't understanding – you're not missing very much…”.
Detta mer intima partiet med folksånger och covers fick avslutas med “Don't panic” och lånade tongångar från Depeche Modes “Enjoy the silence” – här verkade bandet släppa loss lite mer, och det har jag full förståelse för.
Det blev ett par låtar till, med en klart högre energi på scenen, innan musiken tystnade med Chris liggande på scenen – yttrande “Danke schön! Good bye…”
Ett par låtar till skulle det såklart bli innan kvällen var över, vi ville däremot inte vara med om samma bilköande på väg hem – så vi nöjde oss med att se det första extranumret “Swallowed in the sea”. Den totala stämningen som alltid brukar infinna sig efter en inklappning, höjdes av en relativt spektaktakulär projicering av låttexter – över hela arenan.
Jag kan rekommendera även er som inte är övertygade om Coldplays förträfflighet, att se konserten. Något motvilligt, men objektivt får jag erkänna att de är väl värda en svag femma.
Setlista:
01. Intro
02. Square One
03. Politik
04. Yellow
05. Speed Of Sound
06. X&Y
07. God Put A Smile Upon Your Face
08. How You See The World
09. White Shadows
10. The Scientist
11. 'Til Kingdom Come
12. Ring Of Fire
13. Don't Panic
14. Clocks
15. Talk
——————
16. Swallowed In The Sea
17. In My Place
18. Fix You