(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Talking Music, betyg: 0]
Kan soul-marinerad americana vara något för cd-spelaren? Vuxenrock och melodisk mainstreampop skulle man också kunna kategorisera Mainstreet som, om man vill. Det här är bandets debutalbum och i konvolutet tackas Jesus Kristus och i “Sailing” (nej, inte Rod Stewarts megahit med samma namn!) samt ytterligare några spår hyllas Gud och Jonas Sandwall sjunger med stor innerlighet, samtidigt som Jonas Gallnebys keyboards ger musiken en extra dimension på sina ställen, men… jag blir inte frälst.
Jag betvivlar inte Mainstreets ärlighet och uppriktighet. Tvärtom, de sjunger och spelar säkert med hjärtat, men jag hittar ingenting som gör vare sig bandet eller cd´n oumbärlig. Det här låter som småträig skäggpop av den karaktär som 70-talet var fullt av, men där bara en handfull band lyckades undvika reabackarna. Är du såld på The Band, Joan Baez, Neil Young, tidig Springsteen och står ut med religösa texter så kan Mainstreet funka, för musiken är jordnära och väl framförd. Men trots Sandwalls säregna vokala uttryck tar sig inte låtarna in under huden på mig. Sångerna stannar inte i medvetandet. Visst känns Mainstreet trevlig för stunden, men mer än så blir det aldrig. Får bandet till starkare material framöver kanske den saken förändras. I dagsläget känns de okay, men jag tror att Mainstreet kan bättre.