Judith Juillerat – Soliloquy

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Shitkatapult, betyg: 0]

Ett svåruttalat artistnamn och ett ganska tråkigt skivomslag. Om Judith Juillerat inte hade varit signad till Shitkatapult (ett av Berlins absolut bästa bolag för elektronisk musik) hade jag troligtvis aldrig lyssnat igenom den här skivan.

Och då hade jag faktiskt missat något. För Soliloquy är ett klart intressant album. Musiken är spröd, melankolisk och mycket mörk. Elektroniska ljud varvas med organiska på ett sätt som leder tankarna till Sigur Rós, Einstürzende Neubauten och Radiohead. Till skillnad från dessa tre skriver dock inte Judith Juillerat låtar med popstruktur. Nej, här handlar det istället om abstrakta stycken, som mer eller mindre påminner om skisser. Med jämna mellanrum vävs märkliga samplingar in i musiken: ett gammalt positiv som spelar en fransk folkvisa, en dator som havererar eller en amerikansk politiker som prisar Gud. Ovanpå detta kommer Judiths svala, distanserade och mycket sorgsna röst. Ja, inte sedan Anne Clark (om någon minns denna 80-talslegend) har jag hört någon sångerska som låter så uppgiven och bedrövad.

Vad blir då summan av kardemumman? Jo, ett mycket svårbegripligt – och just därför klart spännande album. Soliloquy är ett klaustrofobiskt soundtrack till en icke existerande film. Det går inte att komma längre från en “glad partyplatta” än så här. Förutom den förhållandevis balanserade covern på Björks “Army of Me” (här kallad “A(r)mour”) är allt nattsvart. Och jag menar verkligen nattsvart! Och iskallt! Det här är den sista skivan man lyssnar på innan man hänger sig.

Men man behöver inte vara suicidal för att uppskatta det här alstret. Gillar du de stämningar som Anne Clark, Björk och Sigur Rós frambringar? Uppskattar du den mörka melankolin i Nick Caves och Einstürzende Neubautens musik? Då bör du verkligen undersöka den här plattan!

Soliloquy är inget musikaliskt mästerverk, men det är en gripande skiva. Mystisk, filmisk, minimalistisk, svårbegriplig och mycket, mycket sorglig. Judith Juillerat måste vara en av världens mest svårmodiga kvinnor?!

FOTNOT: Skivbolaget Shitkatapult ägnar sig inte bara åt suicidal och mystisk electro. De är även hem för två av Tysklands intressantaste electronica-artister, Apparat och T.Raumschmiere (båda med i det kommande Zero-numret). På Shitkatapult ligger även den svenske mångpysslaren Håkan Lidbo (förvänta er en intervju i framtiden).