Fredrik Strage – – från svartrockare till svart rockare

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

I september släppte musikskribenten Fredrik Strage sin andra bok “Fans”. Den handlar om människor som blir besatta av sina idoler. Själv har Strage aldrig drabbats av just den sorts förbehållslösa dyrkan, men han haft många musiker han sett upp till. Och idolerna har skiftat med åren.

Som tonåring strök han omkring hemma i Linköping med svarta kläder, blonderad lugg och Einstürzende Neubauten i hörlurarna. Ett decennium senare har han hängt med Mary J Blige, skrivit en bok om den svenska hip hopen och är landets national-wigger. Men skillnaden mellan den kritvita synthen och den kolsvarta hiphopen är inte stor som man först kan tro, menar Fredrik Strage.

– Egentligen inte. De första hiphoplåtarna byggde på Kraftwerksamplingar. Och många av de band som anklagades för att vara nazister, som Nitzer Ebb och Front 242, hade en publik i USA som till stora delar bestod av svarta homosexuella.

– Jag brukar protestera mot att synth skulle vara vit och hiphop svart musik. Det finns en enorm puls i en stor del av synth-, industri- och technomusiken, som är väldigt “fonky”. Det finns en historia om att när Kraftwerk hade gjort “Man Machine” så hyrde dom en svart, amerikansk skivproducent som åkte till Düsseldorf för att mixa albumet. Han kom fram och han frös och blev helt chockad när han såg Kraftwerk för han var övertygad om att dom skulle vara svarta. Han tänkte att vita människor kan inte göra sån här musik, det är lite för “fonky”.

– Jag vet inte om det är så meningsfullt att prata om musik i svarta och vita termer, även om det är klart att de existerar. Det sägs att man söker sin motsats, så för en svart person i USA kanske det är jävligt coolt med stela tyskar, medan om man bor i Finspång kan man tycka att det häftigaste som finns är folk som röker crack i Compton.
Jag är väldigt mycket åt det hållet. Jag var i Los Angeles för två veckor sedan och hamnade på efterfest i East LA. Riktiga såna där latino-kvarter med en massa tjocka mexikaner. Då tyckte jag: wow – jag är i East LA, här spelades “Colors” in.

– Jag tycker att elektronisk musik kan vara väldigt svart. Jag menar: all techno från Detroit var ju, så att säga, svart musik. Och jag har ju nån slags elektronisk bakgrund, jag gillar fortfarande nästan allting som är jävligt skränigt och elektriskt. Jag tycker extremt illa om akustisk trubadur-musik.