Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Linda Iliste)
[album, Warner, betyg: 0]
Med Smashing Pumpkins levererade Corgan magnifik musik. Själv är han förtjust i att poängtera hur hans kärleksbarn till band förändrade hela den musikaliska scenen.
Även om detta vore sant, står det med TheFutureEmbrace helt klart att denna storhetstid är över. Här finns inget nytt mästerverk á la 1993 års sagolika Siamese Dream. Snarare undrar man var Corgans talang alls tagit vägen.
På sätt och vis känns Corgans solodebut som en naturlig uppföljning av Smashing Pumpkins halvt elektroniska försök Adore från 1998. TheFutureEmbrace tar vid ungefär där Adore slutade; trummaskiner och synthar målar en gråskalig fond framför vilken Corgan sjunger med sin nasala stämma. En tro på att undergången är nära tycks vara intentionen. Albumet är producerat av Nitzer Ebbs Bon Harris och på det mycket underliga covervalet Somebody To Love av Bee-Gees, gästsjunger ingen mindre än The Cures Robert Smith. Den elektroniska popmusiken är lättlyssnad och Corgan flirtar ohöljt med äldre alster av Depeche Mode och Gary Numan.
Med alla dessa kollaborerande storheter och spännande influenser torde man kunna förvänta sig alster som om än inte är lika bra, så i.a.f. lika intressanta. Dessvärre är det inte så.
Visserligen är det inte helt tillbörligt att jämföra en soloartist med ett tidigare bandprojekt, men just i Corgans fall blir det svårt att låta bli. Man önskar sig så mycket mer av en man som honom. Tyvärr är TheFutureEmbrace en sval debut som inte berör, ett album som efter att få ha snurrat i skivspelaren ett par anspråkslösa gånger mest av allt återstår som ganska tråkig. Har Corgan månne gått på myten om sig själv?
