Monday , October 26 2020

Sara Berg – Den nakna damen talar ut

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Sara Berg driver skivbolaget Gaymonkey Records där hon spelar in och ger ut sina egna skivor, samt andra artisters. Sara är kritisk till de stora skivbolagen och Zeros utsände tog ett lång snack med Sara om musiken, möjligheterna för ett independentbolag och betydelsen av medial uppmärksamhet.

Sara Berg kommer ursprungligen från Luleå men bor och är verksam i Stockholm. Hit kom hon som nittonåring och här startade hon skivbolaget Gaymonkey Records som ger ut elektroniska plattor. Vi träffades på ett litet vackert beläget fik på Söder och jag frågar Sara hur det kommer sig att hon är så kritisk till de stora skivbolagen.

– Antingen blir man aggressivt kritisk eller så blir man bara bitter. Det är de två alternativ som finns. Jag började spela fiol när jag var åtta och startade mitt första band som trettonåring. I hela mitt liv har musiken varit en stor del av vem jag är och vad jag har gjort. En del av det är att komma i kontakt med de här männen – det är ju alltid män – som säger saker som att “ja, det här är ju schysst, men om du skippar bandet, spelar akustisk gitarr och sjunger på svenska istället så kan vi signa dig, för vi har redan ett band med en tjej som sjunger”. Den typen av erfarenheter gör att ingen vettig människa kan hävda att det finns någon seriositet eller proffsighet hos något av de stora bolagen i vad och hur de väljer att satsa, var de lägger pengarna, hur de marknadsför och vilken syn på publiken de har, säger Sara.

Sara lade ut en del krokar till bolagen i början, i hopp om att få skivkontrakt, men hon arbetade aldrig aktivt för att hamna på ett stort bolag. Däremot hade hon och hennes band, när hon flyttade ner till Stockholm, ett förlagskontrakt med Warner.

– De gjorde en del jobb och det var en del möten, men jag förstår inte kriterierna som majorbolagen bedömer utifrån. Jag har aldrig känt mig bekväm i ett rum tillsammans med de människorna, aldrig känt samhörighet eller att man pratar om samma saker. Det finns inte någon strävan mot samma mål. De största artisterna som kommit under senare år är allihop sådana som har lyckats själva. Marit Bergman, The Knife och i viss mån Moneybrother kommer alla ifrån små bolag. De är det nya som folk har velat ha och de stora bolagen står och stampar och fattar det inte. De jag har träffat som jobbar på de där bolagen har framstått som ganska korkade och ointresserade faktiskt. Det är människor jag inte förstår och helst inte vill ha med att göra, om de inte vill ge mig pengar förstås. Men det kommer inte att hända, skrattar Sara.

Bert Karlsson allihop
Sara Berg kan tänka sig att ha Gaymonkey som en underetikett till ett stort bolag, eftersom de trots allt har ekonomin, nätverket och den inarbetade infrastrukturen. Det skulle dock kräva att Gaymonkey-människorna skulle få sköta allt själva och att majorbolaget enbart står för distributionen. Tanken ändrar dock inte hennes inställning till branchen.

– De stora bolagen har svårt att hitta sin roll eftersom de inte har någon produktutveckling. De har ingen puttrande gryta där det ligger en massa talanger som får utvecklas och jobba fram vad de vill syssla med. För mig är de Bert Karlsson allihop. Även om du sitter på BMG och hävdar att du har koll så pratar du ändå om att “en artist måste ha det där extra”. Det är den jargong som man sitter och garvar åt om man mot all förmodan råkar flaxa förbi Fame Factory på TV. Man undrar hur fan de uttrycker sig och sedan förstår man att det är så alla i branchen pratar.

Eftersom inte Gaymonkey har den breda distributionen är det ingen mening med att gå till de stora varuhusens skivavdelningar för att hitta bolagets plattor. Där finns de med all sannolikhet inte.

– De nischade småbutikerna i Sverige chansar ibland och tar in våra plattor. I England har vi haft större tur. HMV där bestämde sig av någon anledning för att ta in våra skivor och det räcker ju långt för oss som bara trycker 1000 ex per cd. Det går fort att sälja ut den upplagan via HMV, berättar Sara.

Stockholmsflytten hade ingenting med Saras bolag att göra. Det kunde lika gärna ha startats i en småstad, menar hon.

– Allting praktiskt som pressningar och dylikt äger ändå rum i England, eftersom det var det bästa och billigaste alternativet vi kunde hitta. I Tyskland finns det också många billiga ställen, så att starta ett skivbolag kan man göra var som helst, förklarar Sara.

Bögapan, feminism och nya släpp i höst
Att kalla ett skivbolag för Gaymonkey är tveklöst uppseendeväckande. Jag bad Sara att berätta hur namnet kom till.

– Det började som ett smeknamn på min pojkvän. Jag kallade honom för bögapan eftersom han har en aplik fysik med långa armar, så när vi skulle bestämma namn på bolaget tyckte vi att ordet var roligt och använde det. Att det skulle kunna uppfattas som homofobiskt har jag inte ens tänkt på och vi på bolaget är väldigt öppna på den fronten, så jag tror inte att någon uppfattar namnet negativt. Ingen av mina bögpolare har i alla fall sett det så. Apor är dessutom jättefina så för mig finns det absolut inget nedsättande i ordet, säger Sara.

Sara Berg ser sig själv som feminist, men anser inte att bolaget är det i någon större politisk betydelse.

– Eftersom världen ser ut som den gör, blir ju allt man gör till ett politiskt ställningstagande i viss mån. Att jag producerar och gör allting själv blir en feministisk handling, att jag inte underkastar mig de stora bolagens kvinnoroller visar att det går att göra allt på ett annat sätt. Men jag skulle inte säga att bolaget är feministiskt i någon större betydelse, annat än att vi tänker på att försöka bredda de mallar som finns, både för kvinnor och män. Jag tror att många män inom rockbranchen också lider ganska mycket av stereotyper. Hos oss får alla vara som de vill. För mig personligen är det otänkbart att inte vara feminist. Man kan inte vara kvinna, trettio år och ha sysslat med det jag har gjort, utan att se problemen som finns där. Så jag är feminist men bolaget har ingen feministisk policy, menar Sara.

Gaymonkey Records är något av ett kollektiv, med ett gäng på ungefär tio personer som hjälps åt. Sara själv äger dock företaget som precis har börjat löna sig. Således lever ingen av de involverade utslutande på bolaget som nu har funnits i ungefär tre år. Sara är utbildad journalist och frilansar lite vid sidan om för att klara sig. Vartenda öre Gaymonkey drar in går tillbaks in i bolaget, så det handlar en hel del om att dra in på sina utgifter för att överleva och de involverade artisterna som är ungefär fem för tillfället, skriver inga kontrakt med varandra. Däremot är några på gång att släppa nya skivor snart.

– Vi kommer att släppa den London-baserade kanadensiska dj´n Melnyks fullängdare nu i höst. Min bror Ebb kommer också att släppa sin fullängdare i år och sedan finns det några ep´n som vi ska försöka få ut framöver, berättar Sara.

Säg hej till den nakna damen
När det gäller Gaymonkeys artister och musik finns det gränser, om än något luddiga, för vad som kan tänkas ges ut på bolaget.

– Min grundinställning är att genres är trista och att de som finns inte säger så mycket om hur musiken låter. Jag letar inte efter min musik via genres och förstår inte folk som gör det, men alla är olika. Jag tror att allting vi släpper på Gaymonkey har någon form av röd tråd och emotionell tillhörighet. Det är ganska vemodig musik och vi skulle nog inte vara överens om att släppa ren rock. Någonstans finns det en tanke om att man inte behöver ge världen det som redan finns, så någon form av egenart är vad vi letar efter. Jag tycker att den elektroniska musik som görs nu är mycket mer spännande än den traditionella scenen där det står ganska still, tyvärr. Ramlade det in till exempel tio hårdrocksdemos så skulle jag säkert lyssna på dem, men det skulle inte bli särskilt rättvist mot de banden. Det blir ju så att ju mer bolaget växer och ju bättre infrastrukturen blir runt omkring, så blir det också att den infrastrukturen bestämmer vad man ger ut. I förra veckan sålde vi till exempel tjugofem ex till USA´s samlingsplats för elektronisk musik, så även om vi gav ut en hårdrocksplatta så skulle inte det bandet ha någon nytta av våra kanaler. De skulle tjäna mycket mer på att ligga på ett hårdrocksbolag, förklarar Sara.

Sara Berg har hittills givit ut tre singlar och fullängdaren Say Hello To The Naked Lady, en titel som är nästan lika uppseendeväckande som skivbolagsnamnet

– Jag var på Cypern när jag höll på att bli klar med plattan. De har discobåtar där som engelska kids åker omkring på. Det var femton sådana båtar i en vik där jag befann mig och ombord på dessa var det dj´s som tävlade om vem som skrek högst. Mitt bland alla discobåtarna låg en liten roddbåt med en man och en topless kvinna i. En dj skrek: “Say hello to the naked lady” och jag tyckte att det var en så fantastisk scen, så jag tog de orden som titel till skivan. Sedan är titeln talande eftersom jag anser att det är mer naket att ge ut en platta än att vara naken. Det är den självklara och korrekta tolkningen av titeln, säger Sara.

Ny platta omkring jul och recensioner
Nästa soloalbum har Sara Berg i stort sett klar, men skivan kommer inte att ges ut förrän Melnyk och Ebbs bägge fullängdare är ute. Troligtvis blir det omkring jul och titeln lär bli Emotronica.

– Om vi ändå ska jobba i genres kan man lika gärna hitta på en själv. Plattan hade först arbetsnamnet Lick The Needle, men det blev lite för perverst för vissa inblandade. Det får kanske bli en samlingsvinyl med remixar som får heta så istället, skrattar Sara.

Något specifikt tema för Emotronica kan inte Sara Berg se ännu. Sådant upptäcker hon oftast i efterhand. Således har hon hittat tematråden i Say Hello To The Naked Lady.

– Den handlar om att göra sig fri ifrån onödigt bagage och jobba med det utan att riktigt lyckas, att göra om det och hela tiden försöka finna någon riktning framåt. Jag är väldigt sentimentalt lagd och det irriterar mig enormt. Jag har en tendens att älta grejer och fastna i saker utan att vilja det, så jag försöker alltid att slita mig loss, göra upp och komma till avslut. Det är vad Say Hello To The Naked Lady handlar om för mig, säger Sara.

Saras målsättning med Emotronica var att skala bort så mycket som möjligt, men hon är osäker på om det kommer att märkas. Samtidigt anser hon att skivan blivit renare, rakare och varmare. Den är dock lika elektronisk som föregångaren.
När det gäller musikkritik tycks inte Sara vara överdrivet känslig. Istället ser hon på saken med väldigt realistiska ögon.

– Jag har ett känsligt artistego och behöver få beröm. Ingen står så ensam att hon tycker att allting hon gör är jättebra, men jag tror att jag blivit hjälpt av att det är mitt bolag för då ser man recensionsbiten från ett annat håll också. En dålig recension är egentligen bara bortkastad. Den betyder ingenting promotionmässigt, samtidigt som en bra recension inte betyder att plattan är bra. Den betyder bara att fler människor kommer att köpa den. Folk har alltid en massa konstiga åsikter och associationer om musiken man gör. Det har jag också när jag hör något och mina åsikter är inte heller objektivt sanna. Som musiker är en recension ett instrument, en kanal att nå fler, precis på samma vis som jag sitter här nu. När någon läser den här artikeln kanske de blir intresserade av att kolla upp vad jag gör, men det betyder inte nödvändigtvis att läsarna kommer att gilla det de hör. Artikeln blir en kontaktyta och så ser jag på recensioner också, konstaterar Sara.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Om Webbmaster

Kolla även

Den där killen – samhällskritik i ett elektroniskt popformat

Klurig elektronisk pop på skånska. Genomtänkta samhällskritiska texter och blinkningar till både Nitzer Ebb, Talk …