Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
[album, Spotted Peccary Music, betyg: 0]
Ambient. Jag har alltid hållit ambientmusik som något av det vackraste och mest suggestiva som finns vad gäller musik. Hyllmeter med halvlyckade ambientplattor i skivsamlingen antyder dock att det inte bara är att valsa ihop något, utan att det är få förunnat att ro iland med en skiva som håller intresset uppe hela vägen. Några få artister lyckas väl med detta, och bland dessa återfinns förståss Brian Eno och Harlod Budd, men också Jonn Serrie, Steve Roach och Michael Stearns. Alla dessa äger förmågan att skapa en fängslande stämning, och sedan transformera ljudmattorna och landskapen av toner till nya nyanser av stämningen. Eller bara att ge sig iväg och låta musiken utvecklas som en fraktal med ett bekant mönster, men utan att kopiera sig själv.
När jag lägger in Between Interval’s platta “Secret Observatory” i cd-spelaren är jag inte säker på vad jag skall få höra. Skivan är släppt på den amerikanska labeln Spotted Peccary Music, och dom plattor jag har från labelns barndom höll en högst ojämn kvalité. Men det går inte många minuter förrän jag är fast, för inledande spåret “Garden Of The Divine” är mästerligt, och de arton minuterna känns mycket mindre. Between Interval rör sig hela tiden mellan klassisk ambient och den betydligt mörkare varianten spacemusic. Det hela blir till en tavla, ett fantasymotiv av Chris Foss, där jag är den ensamme astronauten, kraschad på en okändplanet och dömd till att gå under. Eller kanske är jag den siste överlevande på Nostromo, med en naiv förhoppning om att kunna ta mig hem med hjälp av räddningskapseln i andra änden av skeppet…
Den största överraskningen med Between Interval finns ändå inte på själva skivan, utan den döljer sig bakom artistnamnet. Det visar sig nämligen att hjärnan bakom de fyra makalösa spåren på “Secret Observatory” är en tjugoårig kille i Skåne. Det tog Steve Roach årtionden att skapa motsvarande musik, och här dyker det upp en skånsk slyngel och ger mästarna pisk på fingrarna. Sånt inger respekt. Och en fingervisning om att det döljer sig musikaliska storverk där ute i Sverige.
