Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Linda Iliste)
[album, V2/Playground, betyg: 0]
De f.d. makarna Meg och Jack White har med sitt femte album åstadkommit något av ett brott mot sitt tidigare närmast inskränkta musikaliska spektrum. Det låter plötsligt inte lika ortodoxt; inte ens Meg Whites karaktäristiska symbalansättande är lika lätt att känna igen som tidigare. Om föregående alster som De Stilj och Elephant var rak och obeslöjad rock, är Get Behind Me Satan en skiva som doftar av såväl Karibien som sena nätter i en rökig pianobar.
Discorockiga inledningsspåret, och tillika det första singelsläppet, Blue Orchid skvallrar inte öppet om detta – men redan under andra låten börjar kalypsotakter och experimentlystnad ta sin beskärda del av utrymmet. Emellanåt, som i bluegrasspräglade Little Ghost, förs tankarna till och med till amerikanska södern, om än en hyfsat alternativ sådan. Bluesiga och garagepunkiga gitarrväggar är ersatta med akustiska diton, piano och rytmiska instrument som gurka, mandolin, klockor och ett och annat triangelplingande. Rötterna är dock inte helt lämnade, och spår som Instinct Blues vittnar om detta. Texterna är fulla av personlig dystopi, vilket å ena sidan står som en stark kontrast gentemot lekfulla bongotrummor och gitarrglidande, och å den andra underligt nog just därför passar riktigt bra.
På Get Behind Me Satan har än det ena, än det andra, ur den amerikanska folkmusiken fogats ihop med The White Stripes signifikativa tongångar. Resultatet är ojämnt: de båda bandmedlemmarna tycks ha svårt att avgöra vilken musikalisk riktning de vill ta sig an, och i sin sammansättning spretar låtarna åt alla möjliga håll.
The White Stripes klarar avgjort av att sitt eget trendbrott, men om det är bättre än tidigare är fråga värt. Det är alltjämt relativt rått och avskalat; det låter bra, helt enkelt. Dock inte utan sårighet, som om låtarna inte arbetats igenom ordentligt innan de tagit sin ton. Get Behind Me Satan må vara okonventionell, men saknar samtidigt påtaglig innovation. Som lyssnare lämnas man med en känsla av att ha hört det förut, utan att riktigt kunna placera det var.
