Accelerator The Big One 2005

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Torsdagen den sjunde juli kom Accelerator the Big One till Münchenbryggeriet i Stockholm. Stället var packat med folk och det varierade musikutbudet var lika hett som solskenet utomhus när Accelerator-festivalen levererades för sjätte gången.

Accelerator The Big One måste ha sålt ut 2005 i Stockholm, för trots fyra scener så var det så trångt och fullt med folk att svetten lackade om de allra flesta. En av spelplatserna var utomhus, men det märktes ingen skillnad eftersom solen sken och först framåt kvällen fick musikälskarna lite svalka.

När Zeros utsände anlände stod amerikanska Secret Machines på scenen inomhus. Tremannagruppen från Dallas gör en högljudd och mycket inspirerande rockmusik någonstans i gränslandet av Hawkwind, Porcupine Tree, Pink Floyd och enklare indiepop. Man kan skönja såväl spacerock, kraut och psykedelia i den mycket medryckande och ofta repetetiva låtbyggnationen.
Bandet som startade sommaren 2000 består av trummisen Benjamin Curtis, hans bror Brandon Curtis på sång, bas och keyboards, samt den sjungande gitarristen Josh Garza. Herrarna gjorde mycket väl ifrån sig av vad jag hann höra och det var fläskigt tryck och sväng, varierat med vackra partier hela vägen.
Nästan märkligt att bandmedlemmarna inte levde ut mer på scenen. De stod rätt stilla hela tiden och om det berodde på koncentration eller den olidliga hetta som dallrade i luften låter jag vara osagt, men Secret Machines var en suverän inledning på Accelerator-festivalen och jag hör gärna mycket mer av dessa unga män framöver.

Stars från Kanada spelade utomhus och framförde låtar som fina “Sleep tonight” och “Your exlover is dead”. Sångaren Torquil Campbell i skjorta och slips hade en intensiv närvaro och ibland spelade han trumpet medan trummisen i hårdrockströja, keyboardisten, samt den kvinnliga och manliga gitarristen och basisten framstod som mer anonyma.
Campbell berättade att han sett Thurston Moore från Sonic Youth käka potatismos tidigare under dagen och jag vet inte om det är något att skriva hem till mamma om, men han tycktes anse det.
Stars har ett småtrist new wave-sound live, utan riktig identitet och i längden tröttnar man på det, men då det brände till i de starkare låtarna var de riktigt bra. Tyvärr är materialet som framfördes väldigt ojämnt och emellanåt gick giget på tomgång så betyget blir okay, men inte mer.

Joanne Newsome från Kalifornien i USA sitter senare sju trappor upp i Mälarsalen och sjunger ensam, ackompanjerad uteslutande av sin egen harpa. Newsome har en röst någonstans i närheten av Toyah, ett sagoväsen ur någon tecknad film och folkpopsångerskan Melanie som ni med intresse för sent 60- och tidigt 70-tal säkert känner till. En mycket intressant vokalist således och det är överraskande fullt i Mälarsalen med tanke på att Bloc Party spelar på en annan scen samtidigt.
Även överraskande är det på så vis att Newsomes egensinniga röst och eftertänksamma, rofyllda musik knappast är av sådan art som går hem hos massorna.
Men publiken på Accelerator-festivalen tycks ha ett seriöst intresse av udda musikaliska uttryck och det känns ytterst välkommet. Ännu mer välkommet hade det varit om Mälarsalen denna kväll utrustats med sittplatser, för att se en så här stillsam konsert utan någon rörelse på scenen, hade varit mindre ansträngande om publiken fått vila benen lite. Dessutom hade man sett bättre. Hur som helst var giget mycket underhållande och Joanne Newsome bör kollas upp av er med intresse för det annorlunda och lågmälta.

Kanadensarna i Caribou intog ett fullsmockat Fylkingen med förprogramerad sång, film på väggen bakom sig och de tre herrarna byttes av mellan två trumset, synth och gitarrer. Mina tankar gick oavkortat till franska, obskyra höjdargruppen Clearlight, Neu och diverse space- och krautrock då Caribou öste på för fullt. Bandet är experimentellt, men inte på ett svårt eller jobbigt sätt och när de vill uppbådar de ett grymt ös, snygga melodier och musikaliska överraskningar.
Någon vidare publikkontakt kan man knappast påstå att Dan Snaith och medmusikanterna har och att sången ligger förinspelad känns både ovanligt och lite tråkigt, men musikupplevelsen var rena motsatsen: ett sanslöst bra gig av en grupp som applåderades högeligen när de lämnade scenen. Kul att Caribou existerar och får framföra sin allt annat än radiovänliga mainstream-musik som alltför många musikanter ägnar sig åt i dagsläget.

Smog, alias Bill Callahan, med sin vemodiga, lite mörka lofi-country hann jag bara höra på en stund. Smog lät helt okay, lite i stil med Johnny Cash´s senaste plattor som spelats in på ålderns höst, men utan country-kungens hyperoriginella karaktär, stora livserfarenhet och innerliga smärta.
För någon som är insatt och gillar honky tonk, mountain music och bluegrass och vars countrysmak är mer puritansk eller konventionell, vilket ni nu föredrar att kalla den, är det tveksamt att uppskatta Smog.
För pop-entusiaster funkar det säkert bättre. Hur som helst lyckades Smog förmedla en svart melankoli, mycket tack vare Bill Callahans rökiga och mörka sångröst och det amerikanska kompbandet gjorde hyfsat ifrån sig. Kanske hade omdömet sjunkit eller höjts om jag hunnit se hela konserten, men detta är mina intryck av vad jag upplevde på plats.

Franska Colleen, eller Cécile Schott som hon heter på riktigt, var mindre intressant än någon av de föregående artisterna, åtminstone för min del och med tanke på vad jag orkade höra. Tjejen satt i första låten och vevade på en speldosa. I nästa låt drog hon långa toner på en cello och i den tredje plinkade hon på en akustisk gitarr.
Sedan gick jag.
Jag har ingenting emot pretentiös musik, men detta var såväl hyperpretto som skittråkigt och att stå fånblängandes på en artist av det här slaget, som inte visade någon vilja att kommunicera med publiken och vars tre första låtar var totalt intetsägande ser jag ingen mening att kasta bort mer tid på.
Om Colleen åtminstone visat upp en musikalisk färdighet utöver det vanliga så hade jag säkert kunnat köpa detta, men hon gjorde ingenting som imponerade på mig, vare sig känslomässigt eller ekvilibristiskt. Det är möjligt att konserten tog sig och att Colleen senare gjorde mer intressanta saker, men i så fall missade jag det.

CocoRosie som består av systrarna Bianca (percussion och sång) och Sierra Casady (gitarr, flöjt och sång) – varav den ena i en ofattbart illasittande klänning – uppträdde i Mälarsalen. Syrrorna pelade tillsammans med en färgad man som lirade handtrummor, var en levande beatbox och drog en rap på franska. Detta utåtriktade band var Colleens raka motsats.
Den här amerikansk-franska konstellationen med sin skumma blandning av djungelljud, akustiska gitarrvisor, effektljud, synth och färgglada scenuppträdande satte fart både på danslusten och fantasin.
Sierra sjöng i operettstil, medan Bianca har en märklig Lydia Lunch-liknande röst och CocoRosies framträdande i Mälarsalen kändes både livsbejakande och spännande.
Låtar som “Bear hides and buffalo” och “Terrible angels” var sköna upplevelser och trion lyckades blanda märkligt och flummigt med melodiöst, atmosfäriskt och lekfullt. Ibland fick jag vaga vibbar av Frank´s Chicken och ibland gav musiken en mer konventionellt asiatisk känsla. Spännande grupp som vågar vara annorlunda utan att bli tillgjord eller pretentiös och jag utforskar gärna CocoRosies konster på ett djupare plan framöver.

Sen stod noise-marodörerna Wolf Eyes på Fylkingens scen. Dessa tre män från Detroit i USA gjorde sitt allra bästa att utplåna publikens trumhinnor och ge tinitus för all evig framtid. Fullkomligt ointelligent oljud på en öronbedövande volym framfördes med hjälp av en synth, en gitarr och skrik i mikrofoner. Fylkingen, vars lokal från början var full av folk, utrymdes relativt snart och de som trotsade oljudet och stod kvar måste vara machosister eller självmördare.
Att lyssna på denna dynga är fullt jämförbart med att spendera en timme i en tortyrkammare eller att ställa sig mitt i ett vägarbete utan hörselskydd och digga gatuborrens hårda kollision mot asfalten. En av de tre “underhållarna” bar en Venom-tröja, men Venom är som Lisa Ekdahl i jämförelse med Wolf Eyes. Här fanns inga melodier och de få rytmer jag hörde var av neandertalar-slag. Helt ointressant skräp av ett fullkomlig horribelt skitband som säkert vill verka farliga, utmanande och provokativa, men som snarare framstår som tre jättebebisar i trotsåldern.

Sonic Youth är kvällens headliner-band men lokalen är smockfull och efter att ha genomlidit Wolf Eyes idioti känns Sonic Youth som ett snällt popband. De leverar dock på sedvanligt manér, men att stå längst bak och knappt se någonting känns inte lockande i längden. Dessutom har jag sett Sonic Youth förut så istället för att njuta av deras ofta trevliga låtar går jag återigen ner till Fylkingen och ger The Rakes en chans.
Det unga hypade engelska bandet har en mycket manierad sångare i Alan Donohoe som med knyckiga rörelser påminner om några av amfetamin-punkarna från slutet av 70- och början av 80-talet. Han kör stirrig blick och rastlös stil, men trots att bandets raka och energiska poprock framförs imponerande tajt så är det inte mycket till låtar i larmet.

Vid det här laget ligger Stockholmsnatten mörk, svetten på ryggen har torkat och fötterna värker efter en lång men ytterst intressant och trevlig kväll, fylld av varierade musikaliska upplevelser. Visst var där några mindre angenäma artister och band som uppträdde, men i det stora hela är jag ytterst positiv till vad Accelerator The Big One gav och det var inte lätt att koppla bort alla intryck och somna den natten.
Nu är det bara att hoppas att denna fest återuppstår för sjunde gången i rad nästa år och att Robin Sumpton och Simon Gooch på konsertarrangören Luger ännu en gång kan presentera ett lika spännande, intressant och varierat utbud som i år. Fixar de det så är undertecknad tveklöst närvarande igen.

Text: Robert Ryttman
Foto: Mauro Rongione