David Sandström – Go down

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jens Leinonen)

[album, Mofab Teg recordings / Playground, betyg: 0]

Att kalla album för klassiker känns som något reserverat lönnfeta rockgubbar i 50-års åldern. Likväl uttrycker få andra ord ett albums tidlöshet så passande. Att skriva ett klassiskt album är förbehållet få människor. Den här snubben är direkt ansvarig för tre (!) fullängdsalster som jag inte kan kalla något annat än just: “klassiker”. Med “the shape of punk to come”, “Text” och “Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag” lyckades David Sandström få nerver att spritta, hjärtan att knaka och hjärnor att växa. Visst hade han inte allt ansvar själv, men bara att ingå i en grupp av människor som spottar ur sig skivor som de nämda måste tyda på någonting övernaturligt och sällsynt vackert i den individen. David Sandström har gett intrycket av att placera hjärta och frihet i fokus när det gäller kreativiteten. Precis som alla borde göra.

Jag vill inte tvivla på att allt det där försvunnit ur honom. Att tre makalösa skivor är allt vi får.
Resten får nöja sig med att vara ok. David Sandström orkar inte mer. Låt honom gå och lägga sig.
Dessväre kommer jag inte till någon annan slutsats hur många gånger jag än lyssnar på “Go down”. Ändå finns här spår av vad som gjort herr Sandström så inspirerande förr. En tydlig känsla för detaljer i arrangemang till exempel. Inledande “Buckle up” räddas av en intensiv struktur och oheligt gitarrspel, men i botten ligger bara en amerikadoftande rockdänga. Den ringande golvpukan i “Crotch of the saturday night” försöker få mig att bortse från att låten i sig är äckligt ordinär garagepop. När “Move along” låter som vilken svensk singer-songwriter-country-tönt som helst vill jag bara grina. Produktionen är levande, snustorr och låter otäckt likt någonting Håkan H skulle kunna stå för. Riktigt nutida supersvenskt och trevligt tråkigt.
En av de få låtar som får allting att fungera för en stund är “How the story feels” där det finns nerv och naiv ilska i ackord och melodier, men senare dör det igen.
Illamående syntar och en Kent-doftande gitarrslinga i “Puppet arms” får mitt skinn att lossna från huden och det ynkliga hopp jag någonsin haft för musik att lämna mig för gott.

Jag har gillat Frida Hyvönen´s samarbeten med David tidigare, men här hjälper det inte att hon är med. När de två tillsammans kväker ur sig skivans absolut mest patetiska textrad: “It was all so good, then it all went bad” i den gråtmilda uppgörelsen med det förflutna: “A greater sum” finns det inget jag kan göra längre. Stundtals är det vackert och hungern visar sig i korta ögonblick, men helhetsintrycket förblir sorgligt. Naturligtvis är inte alla skivor han varit inblandad i självklara explosioner, men det är heller inget tidigare som varit såhär ljudlöst. Stora bedrifter skapar större misslyckanden. Kanske kommer David tillbaka till nästa album? Jag vill tro det.