Meshuggah – Catch 33

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jens Leinonen)

[album, Nuclear Blast Records, betyg: 0]

Dessa storvuxna norrlänningar kan leva på tidigare bedrifter ett bra tag. Hur ofta dyker det upp band som närapå revolutionerar en så stendöd genre som metal? Fantastiska “Destroy, erase, improve” och nästfäljande “Chaosphere” förtjänade verkligen all uppmärksamhet de fick. Att kunna skriva proggmetal med bra låtar som dessutom svänger så överdjävulskt är få förunnat.
På senare år har maskineriet tyvärr börjat kräka ur sig produkter som inte alls lyckats beröra som förr. Visst är framförandet fortfarande inspirerande och i en helt egen liga vad gäller meck och mangel, men vad hjälper väl det när allting låter trött och oinspirerat? Var är låtarna? Var är hungern? Vem har stulit intensiteten och passionen?

Jag är helt för att vara pretto till tusen och att utmana sina lyssnare. Jag förstår tanken bakom konceptet med att skriva en lååång låt som en skiva. Det är atmosfäriskt och malande, precis på det sätt som det går att bygga episka upplevelser på. Känslan av eskapism och en kall, hård värld som lyssnaren skall tvingas leva i finns verkligen där. Så varför fungerar det inte?
För det låter tröttsamt, musikerna låter trötta, arrangemanget är trött och då tröttnar jag med.
Meshuggah gör en låt på över en halvtimma, delar upp den i 13 spår och släpper det på skiva.
Inga ursäkter, det skall vara såhär nu.
Fint, låt det vara så om det är det ni vill, men varför vill ni det här?
Kan någon nämna en enda fullängdare som består av en låt som faktiskt är bra? När jag hörde Fantomas försöka sig på det och misslyckas då gav jag upp allt hopp om att det konceptet någonsin kan komma att fungera. Kanske är det bara jag som är överdrivet rastlös?

Faktum kvarstår att det roligaste med “Catch 33” är att man kan leka Mora Träsk och klappa sig själv på benen i samma takt, hela skivan. Oavsett hur man hoppar mellan låtarna.
Gör det ett inspirerande album? Nej, mina vänner, det gör det inte.