Yourcodenameis:Milo – Ignoto

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Linda Iliste)

[album, Polydor/Universal, betyg: 0]

Undertecknads första tanke efter att Ignoto börjat snurra i stereon är att Newcastle-baserade kvartetten Yourcodenameis:Milo låter som ett Placebo anno 1996 kryddat med något mer distorderade gitarrer. Snart framträder dock någonting som alltjämt påminner om nyss nämnda trio – men som är mer bombastiskt, mer orent och framför allt betydligt svartare.
Sångaren Paul Mullens spruckna röst leder de tilltrasslade melodierna på en punkrockig resa där vemod möter ilska. I Schteeve glimtar skönhet till när piano får ta över fokus från de skramliga gitarrerna. På efterföljande Team Radar tar ett inte helt pålitligt lugn överhand som sakteliga ställs framför en kuliss av olycksbådande, men välljudande, oljud – och tankarna går till Deftones självbetitlade album. Mullens filtrerade sång i atmosfäriska Yesterday’s Head är bitvis enormt snygg, och när text såväl som gitarr skriks fram i Empty Feat och 2-Stone känns det som om YCNI:M börjat hitta sina rätta beståndsdelar. Tankarna vill då dra iväg åt emo-relaterade håll, och en jämförelse med At The Drive In eller t.o.m. Death From Above 1979 känns plötsligt inte helt avlägsen. Denna variation, och ögonblicken där paradoxala ljudkonstellationer möts, känns äkta och ger styckvis Ignoto ett närvarande djup – däremot också ett mycket tryggt ställningstagande inom beredda genreramar vilket inte är helt fördelaktigt.
YCNI:M gör sitt bästa för att generera ett möte mellan det anspråkslösa och det mer emotionellt utmanande, någonting som i relativt ansenlig utsträckning lyckas. Emellanåt tenderar dock bandet att ta vatten över huvudet – eller kanske är det motsatsen: kanske är det just experimentlystnad och motsträvighet som saknas? Inledande I Am Connecting Flight framstår efter en hel genomlyssning av Ignoto som malplacerad i sin poppighet, medan andra spår tycks vilja differensen utan att veta hur. Potentialen finns, men för att nå längre behöver YCNI:M våga bli mer radikala; våga bestrida den musikmark de trots allt exponerar en möjlighet att kunna reformera.