Róisín Murphy – Ruby Blue

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Echo-Records, betyg: 0]

Den här rödhåriga irländskan, inflyttad till Manchester som tolv-åring, pysslar med en mycket märklig synthbaserad, hypermodern, stilistisk hybrid av musikstilar på Ruby Blue. Musiken får mig att tänka på Missy Elliott, men rejält tillstukad och körd genom en “arty” köttkvarn av någon syrapåverkad galning… eller ett geni? Matthew Herbert heter i alla fall producenten som tillverkat kakafonin av ljud, vilda idéer och vansinniga excesser. Han har förvandlat musiken till en oerhört intressant och händelserik lekplats för Murphy att låta sin jazziga röst åka berg-o-dal-bana i. Tidigare var Róisín (uttalas Rosheen) Murphy sångerska i upplösta Moloko och Ruby Blue är hennes första soloalbum. Konvolutbilden, målad av Simon Henwood, har kritiserats flitigt i engelsk press och inte har väl 30-åriga Murphy kommit till sin rätt på bilden, men mig påminner den om något 70-talsomslag till någon Las Vegas-sångerska, typ Liza Minelli. Men låt er inte avskräckas av ett konvolut. Innehållet är nämligen något av det läckraste jag har hört komma ifrån England på många herrans år. Futuristiskt och konstnärligt, periodvis dansvänligt och så långt ifrån retro-musik man kan komma. Plattan är således svår- och lättlyssnad på samma gång. I längden blir den aningen ansträngande och kunde gott ha kortats lite. För övrigt är Ruby Blue ett lysande nytillskott på skivhimlen.