Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Metal Blade Records, betyg: 0]
Gillar du dödsmetall som gräver omkring bland inälvorna? Hardcore-mangel med någon skrikig tonåring vid micken som sliter sönder stämbanden frivilligt och får hjärnblödning av ansträngningen? Eller kanske black metal med svartklädda ungdomar som bär upp-och-nedvända kors, som glider omkring på kyrkogårdarna om nätterna och försöker se missanpassade ut, samtidigt som de läser Anton LaVeys satanist-bibel? Då är det bättre att du ger den här plattan i present till farsan än att köpa den till dig själv.
Starwood lirar nämligen hederlig, rockig, svängig gammal hårdrock där man faktiskt hör texterna Lizzy sjunger. I cd-häftet ligger bandet bekvämt tillbakalutade bland avklädda bystdrottningar och gitarrer. Det här är mer Mötley Crüe än Dark Funeral, mer Guns N´ Roses än Children Of Bodom och snarare Poison eller L.A. Guns än Hatebreed, Slayer och Disturbed. När Starwood sjunger “sex” tre gånger syftar de på en hederlig gammal påsättning och inte på de tre satanist-sexorna som mörkerbanden tatuerar in i pannan. Starwood är ytterligare ett levande bevis på att 80-talets sleazeglam är tillbaka på retrohimlen och på att det fortfarande finns folk som älskar rak rock n roll utan krusiduller. Hörde jag någon mumla “gubbrock”? Det är möjligt, men när Starwood startar partyt kommer folk ha kul i alla fall.
