Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jens Leinonen)
[album, Century media records, betyg: 0]
Kanada är inte bara hem åt förfärliga galadivor. Här finns några av världens ledande professorer inom tokteknisk smattermetal, Kataklysm t.ex. I denna genre, där fokus ofta ligger på just tekniska färdigheter lider musiken inte sällan brist på identitet och väl arrangerad dynamik. Montreal´s Despised icon arkiverar sig själva tråkigt nog i detta fack. Utöver två tidigare EP´s är detta sextettens andra fullängdare och det låter som väntat. Bländande teknik i låtar som uttrycker ett totalt förakt för konventionella arrangemang. Jag hör inget hjärta eller någon fingertoppskänsla bakom materialet. Inom be-bop, där virtuoser frodas, är dynamik och intelligenta arr lika självskrivna inslag som teknik. Blåsare har utvecklat skiftningar i musiken tack vare de ofrånkomliga andningspauserna. I och med dessa intensifieras solopartierna ytterligare. Trots att nästan alla tekniska metalgitarrister studerat be-bop på något sätt så är det ytterst få som faktiskt lär sig något utöver rent finmotoriska färdigheter. Vad som gjorde Charlie Parker och Dizzy Gillespie till giganter var inte bara att de övade 16 timmar/dag, det var till lika stor del deras sinne för just dynamik och arrangemang.
Nu kan ju kanske inte var man bli en musikalisk gigant bara sådär hux-flux, men nog kan man ha mage att begära lite eftertanke av musiker som uppenbarligen lägger ner en hemskans massa tid på att bli duktiga. Varför inte studera allmän struktur och komposition lika mycket som enskild teknik? De här kanadickerna har inte gjort sin läxa. Eftersom ingenting händer rent dynamiskt så känns varenda låt för lång. Riff och taktarter byter plats oftare än jag hinner blinka, men eftersom det mesta låter likadant är ansträngningen poänglös. I “Immaculate” dyker ett avslappnande parti upp, men eftersom övergången är så styltig känns hela idén krystad. I det avseendet är albumet homogent.
Men tillhör du den skara lyssnare som ger blanka fan i pretentiösa arr och välplacerad dynamik så är ändå Despised icon nära eliten av tekniska grindcore-akter. Riffbålet brinner på bränsle från såväl Florida´s elakingar till inhemska teknikonanister. Herrarna Alexandre och Steve står för de vokala insatserna och gör sitt jobb utan särskilda krusiduller. Någon av dessa två envisas dock med att grisskrika som sångaren i Christ denied och då blir effekten mer komisk än bra. Musiken i övrigt är tacksamt humorlös. Våldsamt tempo av imponerande instrumentalister som säkerligen kommer göra fans av genren lyckliga.
