Idlewild – Warnings/promises

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

[album, EMI, betyg: 0]

De lärde tvistar om vad som är tråkigast i världen. De slutgiltiga finalisterna är:
1. Att titta på när målarfärg torkar
2. Paradise Hotel
3. Att lyssna på fantasilös standardrock.
Själv lutar jag, efter nogsamt övervägande, åt det sistnämnda, vilket gör arbetet med denna recension till en allt annat än angenäm upplevelse.
Skottarna Idlewilds femte album är en riktigt seg och ointressant historia. Bandet verkar, liksom tusentals andra band (främst amerikanska), i en anonym mittfåra av mjukrock nånstans mellan Pearl Jam och REM. Och hade jag inte hällt i mig tio koppar het espresso hade jag somnat redan vid andra låten. Så tråkigt låter det. Så intetsägande är det. Det är sån här musik som borde spelas i hörlurarna under långflygningarna till Asien. Då skulle man inte behöva hälla i sig en massa sprit för att kunna sova.