(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Heavenly/ EMI, betyg: 0]
Den brittiska jakten efter “nästa stora grej” börjar bli smått parodisk. Framförallt eftersom “nästa stora grej” alltid tycks låta exakt som den “nästa stora grej” som kom precis innan.
Det måste vara gitarrbaserad pop i samma stil som Oasis och Supergrass. Möjligen kan man sträcka sig till att hylla band som drar mer åt The Verve och Radiohead-hållet, men längre bort än så från mallen vågar man inte röra sig.
Doves befinner sig självklart också i samma trakter och har således blivit hyllade. Helt oförtjänt. Gruppen har nämligen inget som lockar till lyssning.
Det traditionella brittiska popljudet är numera så uttjatat att man spyr. Då hjälper det inte att Doves är aningen stämningsfulla och småpsykedeliska. Vi har ändå hört det tusen gånger förut. Och anonyma ljudkulisser var det länge sedan åtminstone jag tröttnade på.
Finns det ingen vilja till personlighet och förnyelse inom brittisk popmusik?