Logh – Finner arbetsro i Studio Gröndal

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)

Logh har precis släppt sin tredje platta. Ni vet, den i nummerordningen som anses vara så svår och avgörande inför den fortsatta karriären. Lund- kvartetten har fått vänja sig vid lovord och topprecensioner men Mattias Friberg, bandets låtskrivare och sångare känner sig inte särskilt orolig inför framtiden när jag ringer och stör mitt i repandet inför turnén.

Även om Logh sätter en större karaktärsstämpel på sitt arbete än många andra så är det än dock relativt stora skillnader i framtoningen mellan bandets tre album. Deras första album, “Every Time A Bell Rings An Angel Get’s His Wings” är en av de där plattorna man aldrig tröttnar på. En stämningsfull och spöklik debut som fick Mark Kozalek och hans Red House Painters att likna en samling muntergökar. Det nedstämda tongångarna fortsatte och broderades ut på “The Raging Sun” som släpptes två år senare. Precis som Mattias antyder längre fram i intervjun är den något splittrad. Plattan, som innehåller karakteristiska Logh- låtar som “The Contractor and the Assassin”, “An Alliance of Hearts” och “Thin Lines” är en orolig och ångestladdad resa som lämnar en obehaglig känsla av tomhet efter sig. Det smått sinnessjuka hardcoreutbrottet i “The Bones of Generations” är lika mycket av en gåta nu som då.

Intresset för Logh har ökat ute i Europa och runtom i världen och här hemma är de snart ett etablerat namn. I mina öron låter nyligen utkomna “A Sunset Panorama” lite mer avskalad, till och med lite ljusare. Mattias förklarar att de arbetat annorlunda den här gången.

– “A Sunset Panorama” är lite mer laidback än de föregående. Tanken var att försöka skapa en skön känsla som inte funnits på de tidigare albumen, framför allt “The Raging Sun” som var jävligt stirrig. Den generella känslan skulle vara lite softare. Även om mörkret finns kvar och det är tungt och hårt på sina ställen så tog vi det helt enkelt lite lugnare den här gången.

– Förra gången vi gick in i studion var vi inte klara med någonting och vi spenderade sju slitsamma veckor i studion. Den här gången gjorde vi precis tvärtom och repade hårt i sex månader och var sjukt förberedda när vi väl gick in, därför tog inspelningsprocessen inte mer än 10 timmar. Vi har redan börjat diskutera utformningen på vår nästa platta. Om “A Sunset Panorama” är “The Raging Sun’s” totala motsats inspelningsmässigt sett så kommer nästa platta att bli “A Sunset Panorama’s” raka motsats. Tanken är att vi ska göra processen längre och börja spela in den nu och låta arbetet fortgå tills vi är klara helt enkelt.

Att skapa dramatiska stämningar och stor dynamik runt deras lågmälda låtar är något bandet kan i sömnen.

– Vår styrka är att vi vågar satsa fullt ut på det vi är bra på. Dynamiken t.ex… Och att vi vågar vara väldigt tysta tycker jag också är en styrka. Det är svårt att säga vad vi inspireras av. Det är allt. Livet. Ska jag nämna en sak så måste jag nämna tjugo eller femtio och det orkar vi inte.

Saker och ting börjar röra på sig på allvar och bandet har i denna stund kommit en bit in i sin omfattande vårturné som innefattar omkring sjuttio spelningar fram till maj månad. I sommar blir det naturligtvis en hel del festivalspelningar och en mindre Japan- turné längre fram. Logh har fått fin respons på många ställen runtom i världen, framför allt i Europa och i länder som Tyskland, Grekland och Portugal. Hur ser framtiden ut då? Är det viktigt att slå, att bli stor?

– Det är klart att det skulle vara ett privilegium att bli så pass stor att man kunde leva på sin musik, det vill nog de flesta som håller på men särskilt kåta på att bli kända är det nog inte någon i bandet som är. Vi tycker att det är skitkul att hålla på med det här som ett litet projekt, ett litet företag och vi tänker inte så mycket på det men visst skulle jag ljuga om jag sa att vi inte vill sälja mycket plattor. Det är klart vi vill. Skitmånga. Men så finns det ju en annan sida… Det är jävligt trevligt att så många får möjligheten att höra vår musik samtidigt som det är fantastiskt kul att vi tagit oss så pass långt ut i världen som vi ändå har gjort. Att vi får åka runt och se så många fantastiska ställen är ett privilegium i sig.

För att se om min rygg frågar jag om det finns några frågor som de alltid får och är trötta på att besvara.

– Det finns några favoriter. Vad kan vi förvänta oss av er live? Den är sjukt trist och vi brukar försöka hitta på olika dumma svar till den varje gång vi får den. Vad är viktigast, text eller musik? En annan favorit som är omöjlig att svara på

Ok, då hoppar jag snällt över dem då.