Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)
[album, Saddle Creek/Border, betyg: 0]
Indievärldens wizkid och kritikernas evige kelgris har hunnit bli tjugofem år och sitter inte längre hemma i Omaha med hängsnaran kring halsen framför sin fyrkanalare och blöder. Men det gör inget att Conor Oberst känns mer mainstream än någonsin när han bara blir bättre.
Ett dubbelalbum uppdelat på två där “I’m Wide Awake It’s Morning” utgör det musikmässigt “normala” och “Digital Ash In A Digital Urn” skiljer sig något från det vi är vana att höra från Bright Eyes. “Digital Ash…” är hårt producerad och blänker av stål medan Oberst leker med digitala ljudmönster och ryckiga trumbeats. Den totala ärligheten som förut kunde få en att må lite illa har tonats ner och han blir allt proffsigare på att formulera sitt känslomässiga helvete på ett mer återhållsamt sätt.
Countrydrottningen Emmylou Harris har lånat ut sin änglalika röst till “I’m Wide Awakes…” “We Are Nowhere And It’s Now”, “Another Travelin Song” och “Landlocked Blues” och då kan det förstås inte bli så mycket annat än fantastiskt vackert. Tillsammans med “Lua” och “Old Soul Song (For The New World Order” utgör de plattans höjdpunkter.
Att killen har talang råder det inga tvivel om och här har han faktiskt försökt att bryta ny musikalisk mark med “Digital Ash…”. Därför står jag konfunderad när tristessen smyger sig på. Det borde vara intressantare att lyssna på Bright Eyes än det egentligen är.
