Elin Sigvardsson – Smithereens

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Warner Music, betyg: 0]

Snapshot ett: sitter i bilen, solen skiner i de få rester av skitig snö som ligger kvar, Elin Sigvardsson sjunger i hörlurarna och blir ett närmast perfekt soundtrack till denna artificiella vårdag som infinner sig redan i januari.
Snapshot två: Elin Sigvardsson är på tv, ligger på Trackslistan närmare bestämt och undertecknad funderar över hur det känns för en tjugotreåring med Bob Dylan-ambitioner att hamna där samtidigt som hennes platta fått relativt ljummen kritik i pressen.
Snapshot tre: februari, snön ligger tjock som i en Disney-film, det är kallt och bistert ute, Elin Sigvardssons platta snurrar återigen på cd-spelaren i köket och jag bestämmer mig för att skala bort allt onödigt bjäfs runt omkring och ta Smithereens för vad den är; nämligen en platta med relativt enkla men sköna melodier, lite Dylan-komplex som tittar fram här och var som rumpnissar i snön, läckert arrangerade stråkar och blås, ett stänk country emellanåt, men mestadels “vanlig” singer/songwriter-pop med ett gäng kanonlåtar och en del utfyllnad.
Som första gången jag hörde plattan tänker jag även nu på hur mycket personligare den hade varit om låtarna framfördes på svenska istället för på engelska. Fakta kvarstår dock: Smithereens är en trevlig utgåva som säkert kommer att spelas här igen när den verkliga våren kommer. Det är då den passar bäst.