Mike Oldfield – Elements / Best Of

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

[dvd, Virgin / EMI, betyg: 0]

En bra recension är objektiv, men ändå präglad av den skribent som skriver den. Den här recensionen är definitivt präglad av skribenten, men så värst objektiv är den nog inte. Mike Oldfields DVD “Elements” är nämligen så intimt sammanflätad med skribentens egna uppväxt att någon ren objektivitet kan det knappast vara frågan om.

Mike Oldfield är, enligt min mening, imponerande ojämn i sin produktion. När han träffar rätt är han så rätt att man skulle kunna stämma all världens instrument efter honom, och sådant imponerar och gör intryck. Men när han är träffar fel, och det gör han, enligt min mening, alltför ofta, så får man bara huvudvärk.

“Elements” innehåller både pärlor och några malörer. Dock flest pärlor. Bland annat är inledande liveupptagning av “Tubular Bells Part 1” en ljuvligt glittrande pärla. Låten inte bara gjorde Mike Oldfield till en världskändis, den fanns även med i soundtracket till filmen “The Exorcist” och sägs ha räddat skivbolaget från konkurs i början av 70-talet då den släpptes.

Andra pärlor är bland annat “Five Miles Out” (1982), en av historiens bästa låtar någonsin. Videon, som är från musikvideornas barndom, är härligt naiv och klumpig och ett underbart skönt tidsdokument. Favoriter från min egen ungdom, såsom “Moonlight Shadow”, “Shadow On The Wall” och “Crime Of Passion” är ljuvliga återseenden. Senare höjdare i stil med schizofrena “Pictures In The Dark” och supergulligt söta “Innocent” förhöjer stämningen ytterligare.

Trots min stora nostalginoja blir inte betyget en fullpoängare. Jag skulle vilja se mer av gamla Oldfield, den Oldfield som var stor för 15 – 25 år sedan, den Oldfield som jag växte upp med. Det hela känns som en elak teaser, som friskt lovar en storslagen uppföljning, men som sedan inte håller särskilt mycket. Olika samlingar med Oldfield har funnit på skiva sedan 1985, och samlingen “Elements” släpptes på CD redan 1993. Därför känns det som att man under de 11 år som gått kunde rotat fram ytterligare material till fansen.

Ändock, om man utgår från den DVD som nu faktiskt ligger framme på skivdisken, så är det bra, även om den inte är perfekt. Och den är en helt klart helt rätt som julklapp till den där hopplöst insnöade morbrodern som fortfarande tycker att symfoniska plattor med band som Pink Floyd och Yes är det bästa som hänt musikutvecklingen.