Ugress – Cinematronics

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

[album, Port Azur / Tuba Records, betyg: 0]

Ugress är en helt ny bekantskap för mig, och en mycket trevlig sådan dessutom. “Cinematronics” heter nya albumet som är likt en vildvuxen rabatt – här finns allt från strikt ordning och reda till ren anarki och explosioner av kaos.

Bakom Ugress står norrmannen Gisle Martens Meyer, som helt respektlöst blandar musikaliska stilar med samplingar från gamla filmer. Om man skulle vilja utöka Ugress till en duo så är Therese Vadem den andre medlemmen. Hon står för flera av skivans texter och sjunger med skön jazzig känsla.

Redan inledande “Il Pirata” lyckas med sina korta 50 sekunder lägga ribban högt genom att förmedla stämning a la svartvit Dracula film. Följande “Manhattan Sapphire” avslöjar hur det skulle låta ifall Bollywood ingick äktenskap med italodisco, medan “Makina Fifth” påminner en del om sena Malcolm McLaren, fast då med C64 utrustning i bakfickan. Så långt är “Cinematronics” kandidat på betyget 5.

“Cowboy Desperado” bryter av tvärt från den inledande hitkavalkaden. Här blir det mörkt och svårt med röstfragment som susar omkring. Här går tankarna till tidigaste Art Of Noise och Tom Waits när han är som träskigast. Övriga referenser på skivan skulle kunna vara Yello, Hugo Montenegro och svenska Dive.

Det som sänker betyget från full pott är att skivan efter en stark öppning ganska snart går över till att nästan enbart blir filmmusik. Även om musiken långt ifrån är dålig, tvärtom, den är stämningsfull och härligt ödesmättad, så blir jag besviken eftersom jag efter inledningen fått mersmak på drivigare kulturkrockar. Lyxproblem kanske, men icke desto mindre påverkar det min betygsättning till att sluta på en trea. Förvisso stark, men ändå.