(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
[album, Infacted Recordings, betyg: 0]
Kulmen på striden mellan människor och cyborgstammen Timerunners nås år 2117. I ett sista desperat och förödande försök att hävda rätten till sitt eget liv släpper robotorna ut Inpendumviruset, ett dödligt virus som kommer att slå ut allt liv på planeten. Människors såväl som robotars.
Detta är ramen inom vilken State Of The Union rör sig på skivan “Inpendum”, som alltså är en temaplatta. I min värld är temaplattor en rätt misslyckad musikalisk företeelse. Om det inte handlar om musikaler vill säga. Att försöka sno ihop en hel skiva som skall avhandla en berättelse utan att för den skull bli styltig eller patetisk är minst sagt ett djärvt vågspel. Dessutom skall musiken kunna stå för sig själv för att locka “vanliga” lyssnare, samtidigt som den måste spegla berättelsen och bidra med något för att förstärka historien. State Of The Union gör ett gott försök, men klarar sig inte oskadda genom alla hinder.
Första gången jag lyssnade igenom skivan tyckte jag att den var ganska intetsägande. Dessutom var det en knepig blandning på låtarna. Ett par genomlyssningar senare har jag hittat något som jag fastnar för. Jag har till och med accepterat Johann Sebastians lite slött tuffa sångstil, och det är först då jag tar mig tid att öppna häftet och börja läsa. Det är också först då jag inser att det löper en tråd genom hela skivan, även om jag inte alltid tycker att den är så tydlig. En annan dimension som lyfter skivan är bilderna i häftet. Dessa är signerade Nathan Winter och ger en skönt svart bild av det framtida scenariot. Att dom dessutom påminner om min favorit tecknare Enki Bilal gör knappast saken sämre.
När man väl accepterat faktum att “Inpendum” inte är en vanlig platta som går att slänga fram när som helst, då är den riktigt bra. Med hörlurar, dämpad belysning och en stor kopp varmt te ligger en spännande framtidshistoria redo att lyftas upp. Filmen? Den kommer av sig själv när man blundar.