Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
[konsert, , betyg: -]
Det är inte riktigt rättvist mot Emmon, som gjorde en helgjuten spelning denna kväll, men detta kommer helt och hållet handla om Vive la fête. Els, Danny och deras tre scenkollegor är det absolut bästa som går att skåda på en scen i världen idag. Jag vill bara säga det direkt, ni som inte håller med kan redan sluta läsa, för jag kommer fortsätta i samma stil.
Gamla charmiga “Tokyo” får inleda ett block på ett halvdussin äldre låtar som redan de lägger ribban. Musiken är så bra, framträdandet så klockrent. Även när pauserna mellan låtarna övergår till tystnad blir det aldrig obekvämt. Man står bara glatt och väntar på nästa låt, man vet inte vilken det blir men man kan vara säker på att den är exakt lika bra som, eller bättre än, den man precis hört. Man står med ett konstant leende på läpparna, och det är lika omöjligt att stå still som om en mindre jordbävning skulle drabbat centrala Malmö.
När de sedan inleder Nuit Blanche-blocket med låten med samma namn vill man mest bara gråta. Av glädje givetvis. Förra årets album innehåller så många monsterhits att man kan bli matt för mindre. Många band arrangerar om även sina absolut största hits för livebruk. Man kan förstå att de tröttnar på att framföra samma sak gång på gång. I början går det mycket riktigt inte ens att känna igen “Nuit Blanche”. Skillnaden är bara att andra band som gör liknande omarrangemang utan undantag misslyckas och förstör sitt mästerverk. Så icke Vive la fête. Låten känns inte igen, men den är precis lika bra som originalet. Otroligt starkt. Att den sedan följs upp av “Assez”, “Touche pas” och “Maquillage”… ja, ni som hört bandet förstår ju själva… Glädjetårarna ligger farligt ytligt i ögonvrån.
Spelglädjen är total och bandet väldigt samkört. Det spelar liksom ingen roll vad Danny vevar igång på gitarren, som när en låt tar slut och ett härligt improviserat gitarrmedley av “Wild child” och “Ca plane pour moi” tar vid. Det tar inte många sekunder innan bas och trummor hänger på och ett makalöst dansdunk lyfter publiken till en stadigt hoppande homogen massa.
Det är opretentiöst, avslappnat och med ett leende på läpparna. Vive la fête kan göra det som ingen annan kan. Som när Danny övertalar en kille ur publiken att komma upp på scen och ta över hans gitarr och fila klart de rykande resterna av en “Jesus Christ Superstar” som inte stått Black Sabbath efter. Två tjejer får komma upp och göra ljudstötar i mikrofonerna och samtliga fem musiker lämnar scenen.
Konserten är slut, men Malmöpubliken är långt från tillfredsställd. När Danny först kommer in och axlar gitarren är det till minst sagt glada ovationer. Sprida röster hörs från publiken. “Mr. le Président” har inte spelats ännu, och ytterligare någon vill höra “Fade to grey”. Mycket riktigt blir det Visages gamla klassiker som får avsluta kvällen. Och det är en version som lätt överstiger originalet.
Sen är det slut. Lika hastigt som det började, det kan inte varit mer än en kvart tidigare? De har visserligen spelat ett tjog låtar men inte kan det vara klart redan? Tiden flög ju iväg? Jag kan inte ens minnas när jag sist såg en konsert som varat en timme och där man ändå bara vill ha minst lika mycket till. Fast, det är klart, Vive la fête är ju bandet som lyckades dominera kvällen totalt på Arvikafestivalen. Med Kraftwerk som förband. Och gör man det, ja då är man helt enkelt bara störst, bäst och vackrast.
Merci. Beaucoup. Ni gör världen till ett vackert ställe.
