Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Pelle Olofsson)
Under onsdag och torsdag kväll serverade Access All Areas en god dos livemusik på Nalen i Stockholm, inklusive “syster-scenerna” Stacken och Alcazar. De flesta artisterna var svenska, med ett fåtal undantag. Tori Amos-influerade The Tiny inledde onsdagens konserter på stora scenen. Trots att den lilla piano- och stråktrion nog skulle mått bättre av en mindre, mer intim scen, så var framförandet fängslande och intressant.
Sandy Mouche släppte sitt debutalbum White Lucky Dragon tidigare i år, men jag såg dem uppträda redan för två-tre år sedan. Då kändes deras halvt franskspråkiga pop lite corny, nu hade den utvecklats och blommat ut till nästan perfekta poplåtar. “Gitarr-rock-utan-gitarrer”-bandet Eskju Divine glänste stundtals till, men på det hela stora blev deras distbas- och orgelmattor för jämntjocka. Monotonin tog överhanden, vilket kanske var meningen?
Kvällens stora överraskning var Weeping Willows. Av någon anledning har jag alltid haft svårt för deras livespelningar. Och jag har sett dem en hel del gånger sedan 1998 (sex-sju?). Men den här kvällen var de helt suveräna. Kanske berodde det på att de spelade ett kompakt 30-minuters set bestående av sju låtar, och höll sig till enbart eget material? Det var i alla fall länge sedan de lät så här bra.
Franska Nouvelle Vague är en sanslös idé i teorin och infriar faktiskt förväntningarna i praktiken. Två musiker som med huvudsakligen gitarr och piano tolkar 80-tals hits av The Cure, PIL, XTC, Dead Kennedys, Depeche Mode och The Clash. Allt i tillbakalutade bossa- och jazzskruder. På skiva är det hur många kvinnor som helst som sjunger, på Nalen hade de med sig två av dem. Bäst var covern av The Clashs “Guns of Brixton”, roligast var scenframträdandet under Dead Kennedys “To drunk to fuck” där det skvättes en del öl.
För att komma ner till Stacken var det bara att gå nerför en spiraltrappa från Nalen. Men för att komma ner till Alcazar (som ligger ännu längre ned i samma byggnad) var man tvungen att gå ett antal meter utomhus. Vilket inte är så kul att göra när det är ett par minusgrader och jackan hänger i garderoben uppe vid Nalens huvudentré. På det sättet var AAA bättre förra året, då det ägde rum på Mondo. Följaktligen gick jag endast ner till Alcazar en gång under två kvällar, och det var när Niccokick levererade sin perfekta, stökiga, skrikiga, slammer-pop. Om det finns någon rättvisa i världen så får Niccokick spela på en betydligt större scen nästa gång de besöker huvudstaden.
Någon rättvisa finns däremot inte för Strip Music. När de spelade på Arvikafestivalen blev de först inbokade samtidigt som Kraftwerk (vilket i praktiken hade betytt att noll personer hade sett dem). När de sedan fick en annan tid så blev affischerna med ändringen nedryckta inom någon timme. Resultatet var att det var skrämmande glest i publiken. På Access All Areas spelade de klockan tolv på Nalens scen, vilket arrangörerna nog räknar som en heder, att få avsluta kväll ett. Men det var skrämmande glest i publiken, vilket är tragiskt eftersom Strip Music vid sidan av Niccokick presterade bäst och gjorde starkast intryck under den första dagen.
Torsdagen inleddes av hårdrocksbandet Crucified Barbara, som haft den gamle elektriske pojken Conny Bloom som producent en gång i tiden. Musiken är så intetsägande och det låter hemskt. I övrigt blev jag utsatt för en massa artister som inte sa mig mycket mer, som Vega, Samsaya, Girls in Hawaii och Cirera.
Gotpoparna Fake Moss var helt okej, det måste jag påstå, men de som verkligen räddade torsdagen från total misär stavas Bergman Rock. Ingen trafikkon så långt ögat nådde, men Thomas Öberg stollade omkring med en blombukett och en Dracula-cape på sitt klassiska maner. Bandet var precis lika bra som de alltid har varit, oavsett om det handlat om Bob Hund eller Bergman Rock. Det är imponerande att se att de fortfarande lyckas fängsla och förnya sig, alltid till det bättre. Tyvärr var det mycket mindre publik på torsdagen än onsdagen. Vilket mest handlade om att det var mindre betalande publik, därför kändes det lite mer “bransch-eventigt” den andra dagen.
Jag ser gärna att Access All Areas fortsätter att dyka upp i novemberkylan. Men då kanske på en lokal där man slipper springa utomhus för att komma till en av scenerna. Det vore också spännande om arrangörerna lyckas få till ett lika imponerande program den andra dagen. Nu kändes det som att allt krut (förutom Bergman Rock då) lades på onsdagen. Det var synd.
AAA-konsertfoto: Mauro Rongione
