(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Warner Music, betyg: 0]
Helt ärligt: jag har aldrig gillat Seal. I mina öron är hans musik utslätad, ointressant och direkt aptråkig. För mig är han en av de där artisterna som känns lika spännande som att slå i sig tre stesolid, lägga sig på soffan och glo på tv-såpor medan man käkar chips och väntar på att sömnmedlet ska verka. Med Seal i högtalarna slipper jag stesoliden. Och såporna.
Men…tycker man om hans röst, gillar hans melodier och vill ha hitsen samlade på en platta så är det idé att köpa den här samlingen. Välkända spår som “Crazy”, “Future love paradise” och “Killer” från debutplattan samsas med “Prayer from the dying”, “Don´t cry” och “Kiss from a rose” från uppföljaren. Så fortsätter det till dags datum. Allt som allt avlöser fjorton mer eller mindre såsiga låtar varandra och det varma, mjuka soundet kan söva en kolik-unge. Seal står med ena benet i det utslätade poplandskapet och med det andra i house- och soullandet. När han gör en cover på Steve Millers “Fly like an eagle” blir den acceptabel och när han gör disco i “Get it together” känns det som att han medvetet har plockat ihop alla discoklichéer han kunnat hitta. Mer spännande är det inte och den här plattan kommer att spelas ofta på Lugna Favoriter. Själv slänger jag den i samma låda som Toto, Sting, Phil Collins och Britney Spears, medan ni som gillar Seal kommer att njuta i fulla drag och inte alls hålla med mig.