(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Warner, betyg: 0]
Michael Stipe verkar vara en skön och avslappnad snubbe. Han har en pigg blick och ett coolt utseende. Jag gillar honom.
Det har givetvis ingenting med musiken att göra. Faktum är att det var ganska längesedan som R.E.M. var ett intressant band. Själv slutade jag i det närmaste att hålla mig à jour nånstans runt tiden då Kenneth hade problem med frekvensen. Efter det dök det visserligen upp en och annan popsång som bekräftade att bandet fortfarande levde och höll på med musik, men spänningen och fräschören var det sämre med.
Och “Around the sun” är knappast heller plattan som kommer att ta tillbaka gruppen till fornstora dar. Här finns enligt mitt tycke ingen låt som skulle platsa på en samlingsskiva, knappast ens om det vore en dubbel. Möjligen i så fall singeln “Leaving New York”, som är en bitterljuv historia på gränsen till…nja, kanske inte förresten.
Men jag gillar ju Michael Stipe, så jag har svårt att helt såga denna platta. Dessutom gillar jag även R.E.M:s varma, mjuka popmusik, det är behaglig och mysig lyssning. Och Stipes raspigt personliga röst är det få sångare som kan konkurrera med.
Melodier att minnas är det dock sämre ställt med, som helhet är skivan tämligen slätstruken.
Kanske ska man inte begära så mycket mer av dessa pionjärer. R.E.M var det första indiebandet som lyckades slå sig in hos mainstreampubliken och bli storsäljare. De har utfört sitt uppdrag med bravur och allt borde vara frid och fröjd. Fast det hade varit roligare att applådera deras välgärning om låtarna varit bättre.