Monday , September 26 2022

Skymning – Machina Genova

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jens Leinonen)

[album, Blackend records c/o Plastic Head records ltd., betyg: 0]

I konvolutet till den promo-cd av Skymning´s “Machina Genova” jag erhållit dras det paraleller mellan Tjernobyl och musiken i fråga. Ja, det låter ju allvarligt värre eller hur?
När jag läser vidare så dyker kompositörernas artistnamn upp och kastar omkull intrycket.
Om man väljer att kalla sig för “The Antichrist” eller “The Madmachine” så får man nog räkna med att inte tas på så blodigt allvar. Denna fusion av industriella elakheter och tokroliga blackmetal influenser gör sig gällande även i musiken.

Jag är personligen inget stort fan utav endera genre, men det här låter ändå ganska bra. De elektroniska inslagen som dyker upp både i och emellan låtarna är välgjorda och fyller en naturlig plats. Musikerna trakterar sina respektive instrument på ett imponerande vis. Det hörs att det inte är några grönjölingar vi har att göra med. Trots att ryktet säger att Skymning inte har varit så tydligt influerade av trallig industri på tidigare släpp så märks det inte. Det sound som skapats verkar vara det enda herrarna pysslat med någonsin. Ingen direkt musikalisk motsvarighet dyker upp hur många gånger jag än lyssnar igenom albumet. Jag hör spår från Godflesh, Meshuggah och Kovenant, men även inslag av Fields of the Nephilim. Särskilt i melodramatiska “Silicone animation” låter det mer goth än metal. Det fungerar fint det med och visar sig vara den låt som fastnar mest. Alla är vi nog suckers för klämmiga refränger vare sig vi vill eller inte.

Övriga spår håller ett mid-tempo stuk vilket låter fint i ett par låtar, men blir djävulskt tradigt i längden. Mycket pga det alltför statiska trumspelet. Kanske vill “The MadMachine” skapa lite trummaskins-effekt och om så är fallet kan jag inget annat än lyfta på hatten åt det lyckade försöket. Det är emellertid en stor skillnad på att medvetet spela statiskt, men ända svänga, som Meshuggahs Tomas Haake alltid gör, än att bara låta stel bakom kaggarna. Allt för få trummisar verkar inse vikten av att faktiskt svänga och det är ett syndrom som Skyming tråkigt nog lider av.
För hur bra de än är i sitt gebit så hänrycks jag inte på något sätt. Det är någonting som fattas. Om det är groove, intressantare låtstrukturer eller artistnamn som inte framkallar fniss vet jag inte riktigt. Det är bara någonting som inte klaffar. Två av medlemmarna huserar även i våldsamma Immersed in Blood (aktuella med tokmanglande debuten “Killing season”) som jag nog tycker har en mer lovande framtid än Skymning. Även om de knappast kan beskyllas för att skriva hit-refränger, men…
det kanske inte är så viktigt det där ändå?

Om Webbmaster

Kolla även

6122 – hyllningsskiva till Andrew Fletcher med många stora namn

Sista veckan i maj nåddes vi av det tråkiga beskedet att en av Depeche Modes …