Ape – s/t

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jens Leinonen)

[ep, s56/LED Recordings, betyg: 0]

Visst finns det mycket i livet som inte är så intressant, men som vi klentrogna skapelser ändå befattar oss med. Oftast bara för att vi är för lata att leta upp bättre alternativ.
Ta t.ex. pulvermos. Det kräver minimal arbetsinsats och duger fint som tillfälligt bränsle, men jämfört med hemlagat potatismos smakar det ju sågspån.
Bakom namnet Ape döljer sig en orkester som verkar skapa musik precis enligt denna devis.
Trots engagemang och tillräcklig musikalisk talang verkar de inte bry sig om att anstränga sig utöver det absolut nödvändiga. Sub par nu-metal/rock i skuggan av stjärbanerets företrädare: Incubus, System of a down, Thrice och Slipknot som alla gått den långa vägen för att skapa ett bättre alternativ till en redan uttjatad genre.

Stockholmarna har redan spelat in en video till första spåret “Headrush” som även den befäster min tidigarenämda teori. Istället för att anstränga sig lite utöver normen och ta lite risker för att göra någonting annorlunda så fegar de ur och tar den lätta vägen. En typisk performance-video där bandet rockar loss tillsammans med ett gäng svettiga ungdomar i en tuff lokal.
Aaah, Byt kanal!

Jag menar inte att alla hela tiden måste vara superoriginella kompositörer som kombinerar panfljöt med distad bastuba, men när man som Ape satt sig i en så tidsbunden genre som nu-vågen så krävs det någonting annorlunda för att sticka ut och oftast krävs det inte så mycket mer än lite variation och små överraskningar här och där. Egentligen borde jag inte bry mig, men det som irriterar är att jag tycker mig skönja potential. Frontpojken Daniel har en bra, om än smått begränsad, röst som tyvärr bara används till fullo i sista låten “Cocktale” där han iallafall försöker att flippa ur en smula. Det är i den låten som System of a down gör sig mest påmind och det är den som är bäst på hela ep:n. Tråkigt värre är att just det spåret verkar ha gjorts mest på skoj. Övriga fyra kompositioner visar ingen som helst experimentlusta överhuvudtaget. Lyriken är dessutom uddlös och når inte alls fram till den existentiella frustration som antagligen försöks förmedla. Produktionen i övrigt lämnar blott ett trött “jaha?” efter sig. Det låter ok, men inte mer. Om inte Ape vågar släppa loss lite mer och gräva djupare i sig själva till den kommande fullängdaren så kommer de att för evigt vara kvar i musikens motsvarighet till pulvermos.