Tom Waits – Real Gone

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Anti/Epitaph Europe, betyg: 0]

På Real Gone gör Tom Waits en primitiv, repetetiv och svängig träskblues som han själv föredrar att kalla cubistfunk. För första gången förekommer det inget piano på en Waits-platta och i många spår är vanliga trummor ersatta av “mänsklig beat-boxing”. Det vill säga: Waits har skapat rytmer med rösten ungefär som hiphopparna brukar göra och som han sedan spelat in hemma i sitt badrum. Därefter har det klippts och klistrats i materialet. Resultatet låter ytterst organiskt och mänskligt. Det tydligaste exemplet på metoden återfinns på det sextonde, dolda bonusspår som gömmer sig bakom de listade låtarna.
Personligen relaterar jag materialet och stilarna till bluesgurun John Lee Hooker, tyska krautbandet Can och främst då som de lät i början av karriären, samt Captain Beefheart som samtliga har skapat sväng i kombination med upprepningar. I en låt som “Shake it” finns där även ljud och upplägg som starkt påminner om Danielle Dax tidiga, experimentella plattor tillsammans med en hyperenkel, grundläggande bluesfigur på gitarr såsom John Lee Hooker brukade lira en gång i tiden.
Real Gone innehåller rätt många olika stilar och influenser, med en hel del mörker, men här finns också plats för mer traditionell Tom Waitsk-skönhet. Lyssna på spår som “How´s it´s gonna end” och “Day after tomorrow”. Mycket vackert.