Universal Poplab – – The only way is up!

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Karin Bolin)

Tre veckor innan han fyller trettio uppfyller Christer Lundberg sin barndomsdröm. Samtidigt får Paul Lachenardiére finna sig i risken att bli stjärna i en genre han knappt känner till. Universal Poplab har tagit ett stadigt punggrepp på den svenska synthpopscenen.

Intervjun är hämtad ur nummer #1 2004 av papperstidningen. Du kan köpa numret genom tidningen på Tidskriftsbutiken (Banner till höger).

Det är dagen efter releasekalaset för det självbetitlade debutalbumet på Romo Night i Göteborg. I ett hörn på ett café på Andra Långgatan sitter Christer, i bästa Broder Daniel-stil, med glitter kvar runt ögonen från gårdagens spelning.
– Det gick bara inte bort, jag är ingen Henrik Berggren-wannabe, skrattar han.
Christer är trött och “svajjig”, som han beskriver det. En kortisondos höll honom på benen under spelningen. Sviterna efter en lång, blöt natt syns tydligt. Paul sitter mitt emot honom, lika utschasad han. Vi tar en promenad längs gatan och spanar på retromöbler och nya lampor till studion i en av affärerna. Christer frågar butikföreståndaren om han får provsitta den homoerotiska, gråsvarta barpallen i skyltfönstret, men får inte. Han garanteras att den är väldigt obekväm. Vi knallar flamsigt och bakfullt vidare till ett annat café. Väl inne frågar den övertygade veganen Christer efter en banan. Inga bananer finns, så intervjun blir matfattig för honom. Paul och jag köper icke-veganska mackor. Ingen av oss frågar vad Christer tycker om det. Jag frågar däremot vad de tycker om spelningen kvällen innan.
– Det är så man tänker sig att det ska vara. Överväldigande, ler Christer.

Marc lights the spark
Att nämna Universal Poplab utan att nämna Marc Almond vore som att laga omelett utan ägg. Ganska omöjligt, med andra ord. Och visst finns det paralleller mellan banden. Universal Poplab har en fixstjärna med starka glamourtendenser i Christer. Precis som Soft Cell har en i ikon-vampen Almond. Paul Lachenardiére är den svenska motsvarigheten till Dave Ball; den anonyma, tekniska hjärnan bakom fronten som ser till att synthar och datorer puttrar ut dansgolvsvänlig synthpop.

Med stor sannolikhet skulle Christer inte vara den han är idag om inte “herr Mandel”, som han kallar sin husgud, och hans musik hade letat sig rakt in i skivspelaren i ett pojkrum i Majorna.
– En kompis köpte nyligen en Marc Almond-t-shirt till mig i London. Jag har använt den i snitt var tredje dag sen jag fick den, berättar Christer och ögonen glittrar ikapp med sminkresterna. Marc Almond är stor, större, störst i Christers värld.

Debuten skedde sent
Arvikafestivalen 2002. Soft Cell ska spela
live på sin återföreningsturné efter en arton
år lång skilsmässa mellan Almond och Dave
Ball. Bakom stora scenen sitter Christer och väntar. Han ska snart få träffa sin mandelman och äntligen få prata med honom i egen hög person. Jag minns Christer som lite smånervös. Det råkar också vara första gången som vi två träffas, jag på väg att intervjua Dave Ball. Medan vi väntar på popstjärnorna pratar vi synthpop (vad annars?). Han frågar mig om vilka skivbolag som sysslar med synthmusik i Sverige och jag nämner några stycken. Det är här, i väntan på sin idol, som han får höra om Subspace Communications för första gången. En Soft Cell-show, några telefonsamtal och en bit sushi senare har Kristoffer Elofsson på nämnda bolag skrivit kontrakt med Universal Poplab. Fast de hette Galore på den tiden.
– Vi fick två månader på oss att göra ett album, berättar de.
Ett album blev det till slut, även om det kom bra mycket senare än vad Christer önskat.
– Jag har tänkt mig det här sedan jag var fjorton år. Hela tiden har jag flyttat gränsen; femton år, tjugofem år, trettio år. Och precis tre veckor innan trettio kommer plattan!
Om målet för Christer har varit att släppa ett
synthpopalbum, kan det samma knappast sägas om Pauls ambitioner. I alla fall inte innan han träffade Christer. Han har ett förflutet inom jazz- och technosvängen, har gett ut tranceplattor och har en egen studio. La Paul, som han kallar sig i discjockeybåset, är halvfransman och en del i Gonkyburg-
kollektivet som håller till på Nefertiti i
Göteborg. Där sysslar man oftast med musik ljusår ifrån synthpopen. Men när Christers och Pauls vägar korsades fick nu-jazzen och trance-musiken stå tillbaka.

Skeletten fick elchocker i labbet
Universal Poplab började sina musikaliska försök med Christers låtskelett, som han kallar dem. Han presenterade sina idéer för Paul, som tog på sig arbetet att väcka liv i låtarna och göra synthpop av hela härligheten. Därmed kastade han sig in i en genre han inte haft speciellt mycket att göra med tidigare.
– Men det fanns visst en synthpopare i mig med, skrattar Paul. Jag tror det finns en i alla, fyller Christer i.
– Jag jobbar extra på lager och det kan vara så jävla tråkigt ibland, men så har det hänt att de spelat en Universal Poplab-låt på radion. Jag har inte berättat för de andra att det är min musik, men det är en sån härlig känsla att gå omkring på jobbet då, berättar Paul.

Radio killed the synthpop-star?
Christer jobbar på Sveriges Radio P3, där han har det egna relationsprogrammet Christer. P3 spelar gladeligen ny musik med oetablerade artister och detta faktum innebär ett visst dilemma för Christer och Universal Poplab. I jantelagens Sverige ska man inte tro att man får bli popstjärna bara för att man är känd och sitter bra till i mediavärlden. Tvärtom. Universal Poplab har hårdgranskande ögon på sig, på grund av Christers jobb.
– Det kan bli diskussion. Jag skulle till exempel aldrig spela en egen låt i mitt program. Vår musik tar samma jävla omväg som all annan musik, om inte ännu längre, säger han lite irriterat.
– Om jag vore tvungen att välja mellan att göra radio och göra musik, skulle jag välja musiken. Jag tror att det är en friare tillvaro. Jag har gjort radio i fyra år, så musiken känns fräschare.
Även om det skulle innebära ett liv med nudelpaketen som enda lunchkompis, undrar jag.
– Nä, att tjäna som jag gör nu skulle ingå i dealen såklart.

Christer har fördelen att kunna jobba med radio och samtidigt hålla på med musik och tycker att kombinationen funkar bra. Men även om han gjort radiokarriär verkar musiken vara det område där Christer helst mäter sin egen framgång.

Revanschlust och avundsjuka
Han har i tidigare intervjuer sagt att han inte velat göra ett Absolute hjältar-album, därför har han nöjt sig med en cover på debutalbumet. Steven Morrissey, en gång vemodschef i The Smiths, har fått den enda biljetten till hjältehyllningen på albumet; låten “We hate it when our friends become successful”, där Håkan Hellström är med och körar.
– Vi har en lång gemensam historia. Håkan slog mig i en talangjakt en gång i tiden, berättar Christer och ser ut som om han inte riktigt kommit över händelsen ännu, även om det är ett decennium sedan förlusten.
Deras vägar har korsats många gånger under årens lopp. Att behöva bli omsprungen på framgångsbanan med sådana exceptionella längder som Christer och hans dåvarande band Kennel Club blev av Broder Daniel, kan göra att avundsjukan sticker fram hos den mest godhjärtade människa. Så även hos Christer. Det erkänner han. Att ha vänner som lyckas medan man själv strävar kan vara surt, även om man samtidigt gläds åt vännernas framgång. Att göra just nämnda cover med Håkan borde ju därmed kunna tolkas som ett inslag av gammal hederlig självterapi för Christer. Ett slags revansch till slut.

Nina Natri, med Sveriges mest personliga röst, ger också draghjälp. “New Baby Boom”, discoduetten mellan Christer och Nina, har snurrat hett på radiokanalerna ett bra tag nu.
– Att få in såna musikaliska stollar som Nina och Håkan är fantastiskt, säger Christer om vännernas medverkan.

Med vänners hjälp kan man komma långt, men det är tydligt att det är på egna ben som Christer och Paul vill gå längst. Första albumet är ute, spelningarna börjar sitta och allt fler vänder huvudet åt deras håll.
– Ja, vi får väl se om enda vägen är uppför, säger Christer och skrattar.