United We Stand – Sweden Rock Festival 2004

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Bilen glider in på den lilla väg som ska ta oss till campingen. Gassande sol. En cigg i ena näven och en ölburk i den andra. Ted Nugent på bergssprängaren. Nedvevad ruta. Utanför bilen: tiotusentals hårdrockare som går, springer och zickzackar sig fram i bägge riktningarna. Läderkläder, nitar, trasiga jeans, jackor fyllda med bandloggor, tatueringar, långt hår, piercingsmycken och svart make-up. Jag känner mig hemma.

Det är femte året på raken jag besöker Sweden Rock Festival i lilla Norje i Blekinge och allt är sig likt, bortsett från en sak: det är fler människor här än någonsin tidigare. Festivalen har sålt ut. Tjugotusen plåtar per dag. När jag ser den ringlande kön dit folk ska hämta sina armband för att komma in på festivalområdet får jag en chock. Det här kommer aldrig att fungera, tänker jag. Festivalledningen har tagit sig vatten över huvudet. En del människor tvingas att köa i tre timmar i det gassande solskenet innan de är framme. På den tiden hinner man missa ett gäng band man vill se. Man hinner torka ut eller bli full, beroende på hur många bira man har släpat med sig. Nåväl, allt lidande har ett slut.

Som att träffa sin familj
Inne på området avslutar precis Abramis Brama sin spelning med en November-låt på en av festivalens fyra scener. Jag glider omkring, kollar läget, letar förändringar och gamla polare. När man har varit på SRF i så många år som jag stöter man på den ene efter den andra. Folk man bara träffar en gång om året och då just här. En del man ser på var och varannan hårdrockkonsert hemma i Stockholm. Och så de övriga polarna man har över hela landet, gamla arbetskompisar som man aldrig trodde att man skulle återse och de som man sitter och chattar med på SRF´s messageboard året runt. Dessutom tillkommer nya vänner vartenda år. Emellanåt riskerar man att missa vissa band för att man blir stoppad av bekanta som vill utbyta några ord eller bjuda på en bärs. Stämningen är underbar, som att komma hem till storfamiljen efter ett års frånvaro.

Fester dygnet runt
Man kan säga vad man vill om hårdrockare i allmänhet och SRF i synnerhet, men på festivalen råder alltid en vänlig, godmodig och härlig stämning. Under mina år har jag aldrig sett några droger här, inga slagsmål, inga tragedier. Det förekommer kanske, men i så fall i väldigt liten utsträckning. Däremot dricker folk, mycket och gärna. Festerna på de olika campingplatser som invaderats håller på dygnet runt. Är du trevlig är det bara att närma dig ett gäng “råskinn” och du blir lika trevligt bemött och välkomnad. Det spelar ingen roll hur du ser ut, var du kommer ifrån eller hur gammal du är. Som Judas Priest sjöng på torsdagsnatten: “United, united, united we stand”. Och så känns det att vara på SRF.

Peace, love & heavy metal
Vad som drar dessa horder av människor ifrån hela Sverige och åtskilliga andra länder till en liten håla i Blekinge varje år är naturligtvis musiken i första hand. Och vad som gäller är främst hårdrock: klassiska hårdrockakter från 70-talet som Montrose, Pat Travers och Hawkwind, klassiska metalakter som hade sin storhetstid på 80-talet men som fortfarande kan leverera, en del nyare band som Nightwish, Monster Magnet och Lost Horizon. Ibland lite blues, prog, sydstatsrock, dödsmetall eller thrash. Men tyngdpunkten är och bör ligga på retrorocken. Det är nämligen tack vare den som en sjuttonåring, översållad med nitar, kan sitta och prata hela natten med en femtioåring i helskägg och keps. Musiken för folk samman. Människor som aldrig skulle ha träffat varandra i normala fall får via det gemensamma musikintresset en naturlig mötesplats. Det är vackert. Det är freakat. Det är peace, love & heavy metal i tre fantastiska dygn.

Videoskärmar fattas
Visst finns här en del övrigt att önska, om festivalen även i fortsättningen kommer att ta in så mycket människor som i år. Videoskärmar vid de stora scenerna vore på sin plats. Fler utskänkningsställen av öl för att mildra de ibland grymma köerna av törstande hårdrockare. En bredare ingång till festivalområdet, för även där bildades det rejäla köer, främst framåt natten då headlinerbanden gick på. Kanske fler matställen, men framförallt mer varierade rätter och definitivt billigare öl- och matpriser. Utöver detta är det svårt att hitta något annat än småsaker att gnälla över.

Ted Nugent besökte SRF
För mig är SRF-helgen helig. Den är inledningen på sommaren och semestern. Den ger mig möjlighet att se band jag har lyssnat på i trettio års tid men aldrig har fått se live tidigare. Som 2002 då Ted Nugent besökte Sverige. Han gjorde en uppvärmningsspelning i England dagen före och sedan var det SRF som gällde. Inte ett enda gig i Europa utöver dessa. Därefter åkte han tillbaka till USA. Eller Montrose i år. Inte trodde jag att jag någonsin skulle få se dem live. Än mindre att de skulle vara lika bra som de var under storhetstiden på 70-talet. Jag skulle kunna räkna upp hur många fantastiska spelningar som helst som jag har sett på SRF genom åren. Men det tänker jag inte göra. Istället hoppas jag att du också åker dit nästa år och får uppleva den här festivalen med egna ögon och öron, att du får se alla dessa band, träffa alla dessa människor och bli en del av den hårt rockande gemenskapen.