(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Capitol Records, betyg: 0]
Marjorie Fair är inte vilda och galna som The Fugs, inte utflippade som tidiga Pink Floyd och inte heller catchiga som Love, men en psykedelisk touch genomstrålar tveklöst Self Help Serenade. Det är dock en ytterst snäll, lågmäld och stillsam psykedelia bandet bjuder på.
I mindre doser – några låt då och då – är den här musiken rätt tilltalande, men en hel platta blir för mycket. Allting går i slow motion och även när man höjer tempot i en låt som t.ex “Waves” så brinner det ändå inte till så att man vaknar.
Visst kan sångaren och gitarristen Evan skriva låtar och framförandet är det inte heller något fel på, men när det blir mer valium än uppåttjack så har i alla fall jag lätt för att tröttna och tappa koncentrationen. Skivan har helt enkelt en tendens att bli till muzak emellanåt och Evans smått enformiga röst hjälper knappast till att hålla intresset uppe.
Det är lite synd med tanke på att det trots allt finns en del kvalitativt här att ta till sig. En låt som “Cracks In The Wall” eller “Don´t Believe” har till exempel utsökta melodier och det finns mer av den varan på Self Help Serenade. Frågan är bara om någon orkar hålla ögonen öppna länge nog för att upptäcka guldkornen? Lite vildare idéer och större temposkillnader nästa gång så kan Marjorie Fair dock bli ett band att räkna med.