Black Bonzo – Black Bonzo

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, B & B Records, betyg: 0]

När Uriah Heep förlorade David Byron och Ken Hensley gick återstoden av bandet helt fel. Gruppens fantastiska musik förlorade allt innehåll och kvar blev en urgröpt och ytterst blek kopia av det förgångna. Black Bonzo upptäckte jag nyligen och nu när jag har hört hela deras album är det tydligt vilken väg Uriah Heep borde ha tagit. Black Bonzo lyckas nämligen starta där Uriah Heep borde ha slutat. Black Bonzo är ingen karbonkopia av engelsmännen. Delvis är de mer prog och mindre hårdrock. Dessutom kan de i en låt som “Freedom” påminna mer om Queen än om Heep, men inte tror jag att fans av Heeps klassiska plattor skulle må illa av att höra Black Bonzo. Tvärtom. Jag är övertygad om att många skulle älska denna skiva med all rätt. Här har vi nämligen en grupp som skriver suveränt låtmaterial, som är duktiga instrumentalister utan att göra det svårt i onödan för lyssnaren och dessutom låter de som att de redan har ett gäng plattor bakom ryggen. Det har de inte. Detta är Skellefteå-bandets debutalbum. Sådana blir man sällan imponerad av, men jag måste tillstå att det är just vad jag är. Okay, en del spår håller inte absolut högsta klass, men merparten av låtarna är så snygga, intressanta och sköna att det är svårt att sluta lyssna. Gillar du prog/hårdrock där orglar, mellotron, piano och synthar målar fantastiska känslomässiga landskap så gör dig själv en jättetjänst och investera i denna platta. Black Bonzo kan nå hur långt som helst och jag ser redan fram emot nästa skivsläpp från gruppen.