(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)
[album, EMI, betyg: 0]
Sivert Höyem sjunger i vanliga fall i norska Madrugada. Om du har missat Madrugada rekommenderar jag dig varmt att undersöka dem. Det handlar om melankolisk, stämningsfull och mycket bra musik i samma stil som Tindersticks och Nick Cave. Den här recensionen gäller emellertid Sivert Höyems första soloskiva. Hur står han sig på egen hand? Jo, någorlunda hyggligt. Men skivan ger ett schizofrent intryck. Madrugada specialiserade sig på gotisk blues och var geniala inom genren. Här experimenterar Höyem med folkmusik, stökig rock’n’roll och rena poplåtar. Den enda gemensamma nämnaren är hans mäktiga och karismatiska röst. Efter tiotalet genomlyssningar är jag fortfarande lika förvirrad. Här finns ett par låtar som hade platsat på vilken Madrugadaskiva som helst. Här finns även ett par eleganta ballader som leder tankarna till Brian Ferry. Så långt allt väl. Men varför ägnar sig Sivert åt adrenalinstinn pubrock och tråkiga 70-talspastischer? Mycket svårbegripligt. Istället för att vara en gotisk mästare låter han som en seg, tråkig gubbe. Trots ljuspunkterna är helhetsintrycket en mindre besvikelse. Betyget blir en stark 2:a. Godkänt, men inte mycket mer.