Paatos – Kallocain

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, InsideOut Music/SPV, betyg: 0]

Två gånger har jag sett Paatos live hittills: på rockklubben The Shrine i Stockholm där de lirade med en svartvit Nosferatu-film som backdrop och som förband till Porcupine Tree på Debaser. I bägge fallen gjorde de väldigt bra ifrån sig och jag minns hur jag associerade celloisten och sångerskan Petronella Nettermalms röst till Björks. Den associationen håller, även på gruppens andra cd.
Dessutom håller Paatos nio kompositioner på Kallocain hög klass. Det är modernt jazzigt, avancerat men inte arbetssamt att lyssna på, trollskt, vemodigt och mycket stämningsfullt. Musiken är oftast lugn, men blir inte sömnig och samtidigt är det en väldigt spännande, musikalisk resa som lyssnaren tas med på. En låt som “Holding On” har till exempel en atmosfär av nästan smärtsam tomhet. Som att flyta omkring ensam i rymden och längta ihjäl sig efter att komma hem till någon eller något. “Happiness” påminner om en dimmig midsommargryning på landet för åratal sedan, medan “Look At Us” tar mig till en solig glänta i skogen där fullkomlig frid råder. Som ni förstår är Paatos musik ytterst cinematisk och alldeles utmärkt att måla inre, emotionella bilder till. Ytan är vacker och under den myllrar det av tankar, känslor och upplevelser. Kallocain är nattmusik för mig. Musik med själsliga djup, såväl som musikaliska och en värmande lisa för själen.