Bodies Without Organs – Bard och Schiptjenko är tillbaka

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Pelle Olofsson)

Klockan är förmiddag och jag befinner mig i Roxetterummet på EMI Musics kontor i Stockholm. På väggarna trängs guld- och platinaskivor från hela världen. Jag har nyss hört tre omastrade låtar av Bodies Without organs, som lät oväntat bra med tanke på att första singeln “Living In A Fantasy” är lite svårtillgänglig. Men den växer och har nog hitpotential trots allt. Martin Rolinski, Marina Schiptjenko och Alexander Bard befinner sig på strålande humör. Herr Bard visar sig vara långt ifrån den sunt kritiska men lite buttra person jag lärde känna via tv-rutans proffstyckardebatter för ungefär femton år sedan. Innan jag hunnit sätta igång bandspelaren är Alexander redan igång och pratar om musikbranschens strömlinjeformning.

Alexander: Anledningen till att vi valde “Living In A Fantasy som förstasingel är att det är en kvalitetslåt som inte skriker “nu ska vi få en hit till varje pris”. En bra, snygg låt, med stor och snygg produktion som signalerar kvalitet med en gång. Idag är topplistorna fulla av fabricerade popstjärnor som kommer fram via någon talangjakt i tv. De försvinner så fort tv-kamerorna är avstängda för det finns ingenting där egentligen. Det är Anders från Mariestad som är snäll och rar, men det finns ingen substans. Egentligen är Bodies Without Organs helt traditionella, eftersom vi är ett vanligt traditionellt band. Vi har inte kommit fram via någon tv-programsuttagning. Då är det väldigt viktigt vad man kommunicerar med sin första singel och video. Strategin från första början var att se till vilken nisch vi hade – var våra rötter fanns, varifrån vi kommer. Det var ganska tydligt att synthpubliken och gaypubliken var de vi skulle börja med att vända oss till. Där finns förankring i det vi håller på med och det har gått väldigt bra.

Marina: Det är skönt att smyga igång det på det sättet. För det är viktigt att sätta det på rätt sätt från början.

Alexander: Det var ganska uttalat när vi signade med EMI att om Bodies Without Organs lyckas kommer det också att fungera internationellt. Vi är det enda bandet de har signat i år. De har medvetet letat efter ett band som gör elektronisk popmusik som har potential att bli en internationell framgång. När vi kom in på EMI ville de köra direkt. Då måste man ha is i magen och jobba med en långsiktig strategi.

ZERO: Tror ni att ni har någonting gratis på grund av era tidigare musikkarriärer?

Alexander: Du har inget gratis när du kommer med din nya singel och video. Gillas det inte så är du borta med en gång. Jag tror det som hände med hela musikbranschen under 90-talet var att den gamla lojaliteten som publik hade mot artister försvann. Och det tycker jag i och för sig är skitbra för om artister inte gör bra plattor som folk gillar så bort med dem och fram med nya namn istället.

Marina: Det kan vara lite tvärtom också. Jag har rört mig i en utpräglad synthvärld. Det blir nästan så att de gamla fansen tycker att det man gör idag är så annorlunda så att de föredrar det gamla. Många fans vill ha det tidiga för sig själv.

Alexander: Det kommer alltid att finnas folk som har gillat Army Of Lovers, Vacuum eller Alcazar och gärna vill tycka att de är bättre än Bodies Without Organs. Fast jag hoppas förstås att fler kommer att tycka om det här mer. Så är det alltid när man har en historia. Vi har ingenting gratis på det sättet.

Martin: Det man kan säga är att många är rätt förvånade över att det här låter så pass bra trots det tidigare som de jämför med.

Marina: Det är viktigt för mig och Alexander, som spelat i band tidigare, att flytta positionerna. Man vill undersöka nya saker, inte stå still och stampa. Då blir man bara en nostalgiker och det är inte så intressant.

ZERO: Vad gör ni för något nytt nu relaterat till de band ni varit med i tidigare?

Alexander: Förra våren tog jag en ordentlig funderare på om jag överhuvudtaget skulle fortsätta göra musik. Då bestämde jag mig för att jag antingen kör jag vidare stenhårt tills jag är långt över femtio, sen ska jag lägga ner och hålla på med det andra. Vi har alla tre andra stora intressen också, det är viktigt tror jag. Jag bestämde mig i alla fall för att satsa på musiken och då tänkte jag på vad det var jag inte har gjort. Jag har haft stora internationella framgångar som låtskrivare och pruducent. Men det har varit en hit och kanske en stor uppföljare. De artister jag har jobbat med har varit så utpräglade popgrejer att det inte har varit riktiga organiska band som det går att bygga en karriär på. Jag har aldrig gjort ett Roxette, för att vara ärlig. Sen måste jag erkänna att Per Gessle och Marie Fredriksson har gjort ett bra jobb.

Jag kände att det som skulle få mig att gå igång var ett band som från första början kändes långsiktigt. Ett band som kommer att hålla under en rad år, släppa flera plattor och utvecklas musikaliskt. I Bodies Without Organs finns sådan genuin musikalisk talang i botten att det finns förutsättningar att utvecklas. När jag skulle göra Army Of Lovers fjärde platta så hade bandet överlevt sig självt vid det laget. Det var så uttalat från första början att Army Of Lovers skulle bli kortlivat. Det var ett band där ingen kunde sjunga eller spela någonting, vilket var hela idén. Att försöka göra ett fjärde album med tolv låtar i ett band där ingen sjunger? Det är inte lätt. I mitten av 90-talet ringde skivbolagen mig för att jag var killen som kunde trolla och fixa till artister som inte hade sångröster. När jag väl hade fått den rollen i musikbranschen var det inte särskilt spännande. Vacuum var begränsat på det sättet att Mattias Lindblom har en operalik röst som inte har någonting med popmusik att göra.

Marina: Det var hela tanken, vi skulle göra synth som…

Alexander: Symfonisynth helt enkelt. Vilket är hans (Mattias Lindblom) grej och det är jättekul att han fortfarande är skitstor i Ryssland och har sin karriär där. Men Vacuum var väldigt smalt musikaliskt. Även om Bodies Without Organs är ett electroband så tror jag det egentligen är jättebrett. Det tycker jag är det roliga.

Marina: Så känner jag också. Jag har alltid varit med i väldigt smala företeelser. Jag har aldrig tänkt på det, men det är roligt att inte vara så begränsad som man ändå blir när man sätter upp snäva gränser. Page var bara monofona synthar och texter på svenska. Med Vacuum hade vi en begränsad idé om vad vi skulle stå för. Nu är det mer organiskt och vi sätter inte så många gränser, tvärtom. Allting känns möjligt.

ZERO: Hur gör ni musiken? Från ax till limpa.

Alexander: Jag sitter med Anders Hansson och skriver. Vi är ett bra radarteam och nu jobbar vi tajtare än någonsin. Vi har gjort enstaka produktioner under en lång rad år, men nu har vi bestämt oss för att vi ska jobba tillsammans. Vi har bestämt vilka ljud vi ska jobba med som utgör soundet för Bodies Without Organs. De har vi i ljudbanken i våra laptops. Vi har ett klart tydligt sound och när vi gör bakgrunderna vet vi att Martin ska sjunga och att Marina spelar solon och lägger in sin röst här och var. Fördelen med att jobba med laptops är att vi snabbt kan testa massor av idéer och om de inte funkar så är det bara att slänga dem. Ibland passar inte låtarna för Bodies Without Organs och då kan de hamna i andra sammanhang. Jag och Anders har gjort fem låtar som ska spelas in i England och Tyskland. Bra låtar som inte passade just Bodies Without Organs, de saknade den nödvändiga twisten och passade kanske bättre för någon mer konventionell artist. Jag och Anders fungerar som en liten maskin som slänger ur sig låtar. När Marina och Martin kommer in i studion och när vi alla går igång på samma grej är det uppenbarligen en Bodies Without Organs låt på gång.

Marina: Det slängs referenser genom luften hela tiden. Vi är väldigt medvetna om pophistorien.

Alexander: Vissa låtar har Anders Hansson och jag skrivit färdigt helt, medan andra skrivs klart av Marina och Martin.

Martin: Hela processen fungerar bra för alla har funnit sin roll. Alla gör det de är bäst på.

Alexander: Jag tycker det är fantastiskt att jag och Martin har väldigt liknande sångröster. Jag kan lägga en sångslinga på laptopen som Martin sedan kan lyssna på vilket snabbar upp processen. Sedan är det bara för Martin att sjunga in det bättre och med sitt eget uttryck. Han är en intelligent sångare.

Martin: Framförallt märks ju vad som funkar innan jag går in.

Alexander: Precis, funkar det med min röst så kommer det garanterat att funka med Martins röst. Jag har nog aldrig varit med i ett projekt där allt är så enkelt. Hela den här laptoprevolutionen är helt fantastisk, den har också underlättat. Allt går så snabbt att göra. Ända sedan jag var sju år gammal och drömde om att göra musik har jag velat kunna koppla en elektrod till min hjärna och tanka ned en låtidé direkt. Jag vill egentligen få bort studion och alla musiker. Vi börjar närma oss det nu när man kan sitta i köket med en laptop och göra låtar. Jag tror att dagens laptoprevolution kommer att betyda minst lika mycket som synthen gjorde när den kom på 80-talet. Helt plötsligt kom ett instrument som alla kunde köpa till ett överkomligt pris. Och alla kunde spela på den utan att behöva noter.

Marina: Du kunde spela hemma, du behövde ingen replokal.

Alexander: Synthrevolutionen på 80-talet var det största som hade hänt musikbranschen rent tekniskt. Hip-hopen kom ur samma revolution, den hade aldrig gått att göra utan samplern och synthen. Det fick mig att börja med musik när jag var 23 år. Jag tycker laptoprevolutionen är samma grej, det är därför vi kallar Bodies Without Organs för electro och inte synth. För mig är electro ett annat sätt att göra musik på, man har ju till och med tagit bort synthen. Vi använder synthar live för att ha något att spela på, men skivproduktionen gör vi helt och hållet på laptop. Visst kan man sitta och dividera om hur electro ska definieras, men electro idag är att göra musik på laptop.

Marina: Vi är inte heller speciellt intresserade av att återskapa något slags gammalt sound, det får andra band göra. Många av synthbanden eftersträvar att låta som det lät för tjugo år sedan. Det är skitkul att lyssna på, men det är inget nytt. Jag fattar att det upplevs som oerhört coolt och hippt idag, men för mig är det en nostalgivåg. Och det är inte vi inne på.

Alexander: Jag kände likadant med Alcazar. Det var jättekul att sampla gamla discofavoriter och bygga egna låtar på det. Men det är ingen utmaning för det är ju också en retrogrej. Det är roligare att göra electro, för då skapar man allt själv från scratch.

ZERO: Vad har ni för influenser?

Marina: Oj… (Skratt.)

Alexander: Vi tillhör popsynthtraditionen rent låtskrivarmässigt. Pet Shop Boys och Erasure kan jag säga rakt av. Yazoo…

Marina: Tears For Fears…

Alexander: Det handlar om klassiskt låtskriveri, jag skulle vilja påstå att vi har lite av Paul McCartneys 70-tal. Inte Beatles utan Wings alltså. Det är popgrenen inom synthtraditionen, knappast någon electronic body music. Det gör vi inte. Det är tidig snarare än sen Depeche Mode. Inga gitarrer! Ingen av oss lirar gitarr, så varför skulle vi använda gitarrer?

ZERO: Är det en viktig policy?

Alexander: Ja, ja, ja… Man ska jobba inom begränsningar. I augusti 2003 bestämde vi tillsammans med Anders Hansson vilka ljud som jag och Marina ska använda oss av. Vi har byggt upp vår egen bank med analoga synthljud. Vi modulerar dem lite grand i våra laptops. Där kan man inte ha 10,000 ljud. Det är poängen, kreativiteten föds inom begränsningarna.

Marina: För mig personligen är det där jag känner mig hemma. Det är därifrån jag kommer.

ZERO: Vad har du gjort tidigare, Martin?

Martin: Just nu är det Bodies Without Organs och studier på Chalmers i Göteborg som gäller. Men jag har faktiskt varit med i en sån där meningslös talangjakt. Någon ville att jag skulle vara med, så jag testade och det gick ganska bra.

ZERO: Vilken talangjakt var det?

Martin: Det var Popstars. Jag åkte ut ganska tidigt, vi var fem stycken kvar och de ville ha en soloartist. Jag stannade kvar i Stockholm och jobbade med låtskrivare och producenter. Så fick jag kontakt med Anders Hansson och Alexander.

Alexander: Anders tipsade mig om Martin, men jag ville inte ha en tjugoettåring som sångare i ett band. Jag gick omkring med mina fördomar i tre veckor, sen ringde jag Martin och det visade sig att vi gillade samma saker.

Martin: Ja, vi kom bra överens. Sen dess har det flutit på.

ZERO: På Popstars och liknande program brukar de alltid motivera varför deltagarna åker ut. Vad var det de saknade hos dig?

Martin: Det var ingen jury som röstade ut mig, det var tv-tittarna. (Samtliga skrattar.) Det är viktigt att vara medveten om hur den här branschen fungerar. Det gäller att ha ett mål och veta vart man vill. Något att kämpa för.

Bodies Without Organs är aktuella med singeln “Living In A Fantasy”. De är rörande överens om att de aldrig tidigare har jobbat så snabbt med att skriva och spela in bra låtar. De har redan fansajter i Ukraina och Belgien och Marina drömmer om att Bodies Without Organs ska bli stora i Polen. I slutet av sommaren släpps andra singeln, som eventuellt blir profetiskt betitlade “Conquering America”. I höst släpps debutalbumet och bli inte förvånad om du någon gång i framtiden ser en Bodies Without Organs-video med en tjugo meter hög cigarettändare.