(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
[singel, Ssschuitt, betyg: 0]
Föreställ er följande scen: en person som sitter ensam ute i ödemarken. Enda sällskapet är en liten billig radio vars batterier är på upphällningen och antennen på väg att falla av. Personen försöker ändå ratta in någon musikkanal och få hyfsad mottagning. Ett desperat försök att få sällskap mitt i ödsligheten. Ett försök att hitta sin plats i sammanhanget. Ur radion väller ett brus. Ett brus av känslor. Ett förtvinat och förvirrat brus som bekräftar lyssnarens existens. Ur radion väller Sophie Rimheden.
Jag föll direkt för singeln “Into Night”. Skivans spår är så laddade av energi att det hela liksom slår över och smälter samman till en skrovlig tegelvägg mot vilken man mjukt kan skrapa huvudet för att undkomma det själlösa radioskval som annars tenderar att dränka en. Sophies musik är vacker, osymmetrisk och lockande. Den tycks även vara definitiv så till vida att man antingen älskar den, eller hatar den. De flesta jag spelat skivan för hatar den och får utslag. Själv älskar jag den och får rysningar av välbehag. Och till er som anser tjejen vara helt obegåvad – lyssna noga på fjärde spåret. Jäpp. Det är titelspåret, men i akustisk version. Därefter kan ingen ifrågasätta Sophies talang, utan istället bör man beundra hennes sätt att arrangera sina kompositioner.