Lelio Padovani – Unknown Evolution

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, SIAE, betyg: 0]

Om jag nämner Steve Vai, Joe Satriani, Paco DeLucia, Al DiMeola och Jeff Beck så förstår ni vad det här handlar om: instrumental gitarrmusik i det gränsöverskridande landet mellan rock och jazz. Musik som är skickligt, snyggt och smakfullt framställd. Musik som kräver lite mer än de vanliga treminuters poplåtarna. Musik som oftast delar upp lyssnarna i två grupper: de som älskar den, som tycker att den är oerhört spännande och vacker och de som inte står ut för att de finner den ofattbart tråkig, svår eller intetsägande. Den sistnämnda gruppen gör bäst i att sluta läsa nu.
Den förstnämnda däremot, har all anledning att investera i Unknown Evolution. Skivan är förhållandevis lättlyssnad. Padovani förlorar sig aldrig i några masturbationsorgier för självhävdelsens skull och låtarna blir således aldrig jobbiga eller meningslösa. Istället framför han sina melodier med stor känsla och innerlighet och han har dessutom en teknik och varm gitarrton som gör cd´n högst njutbar. Således är det Padovanis elgitarr och akustiska dito som är de dominerande instrumenten.
Unknown Evolution kom ut 2002, den innehåller nio spår och det längsta stycket, Il Soffio Dell´Angelo, är bara lite över sex minuter lång. Det är således inga extrema episka verk som bjuds av denne skolade, italienska gitarrist vars musik blivit uppmärksammad i bland annat USA.