Skinny Puppy – The greater wrong of the right

Exklusiv förhandslyssning!

Att Skinny Puppy, ett av de mest mytomspunna och legendariska banden inom experimentell elektronisk musik, ska släppa en ny platta framåt sommaren har säkert inte undgått den vakne Zero-läsaren. När vi så fick det mycket exklusiva erbjudandet att komma till Playgrounds kontor i Malmö för en hemlig genomlyssning fanns det förstås aldrig någon som helst tvekan. Detta är en sammanställning låt för låt av de anteckningar som klottrades ner under lyssningen, en kylig vårkväll i slutet av mars. Det blir ingen betygssättning nu, utan det får följa närmare skivans släpp då vi haft möjlighet till noggrannare genomgång.

1. I’mmortal
Ett kusligt filmiskt syntljud avbryts av den skönast upphackade elgitarr som hörts på mången år och dag. Faktiskt inte sedan The Process 1996 om man ska vara exakt. Musiken minner annars ganska mycket om just den plattan, och det första intrycket är att The greater wrong of the right är en naturlig uppföljare, även med ett så långt tidsmässigt gap. Ogres sång är mer melodisk och mindre brötig än tidigare, och hela anrättningen känns “snällare” än något gruppen sysslat med tidigare.

2. Pro-test
Ogre rappar! Ja herre jisses, det var man ju inte direkt beredd på… Men det är tungt, oj så tungt det är. Och snyggt! Läckra gitarrer, smarriga effekter, ljuvligt stök i ljudbilden. Huj, detta är Skinny Puppy i härlig högform.

3. EmpTe
Minns någon att Ogre gjorde ett inhopp på KMFDMs platta Adios? Av någon anledning kommer jag att tänka på det här… “EmpTe” är poppig, svulstig och något av det rakaste och enklaste jag någonsin hört de kanadensiska oljudskungarna leverera. Men det är bra ändå, fansen behöver inte bli rädda. Det blir aldrig så att man känner att de skulle vara omsprungna av sina egna imitatörer.

4. Neuwerld
Om “EmpTe” var Skinny Puppy görandes syntpop så är “Neuwerld” Skinny Puppy goes ebm-electronica. Ogres sång är högt mixad, hälften av tiden helt utan effekter och andra hälften uppsaxad i bästa Sophie Rimheden-klass. Lätt schizofren låt, med skiftningar och vindlingar i ungefär samma stil som en Escher-tavla.

5. Ghostman
“Ghostman” är en ganska soft ebm-låt, även om en sådan beskrivning givetvis aldrig kan göra rättvisa för hur det faktiskt låter. “Intrikat” säger pressreleasen, och det är väl bara att instämma.

6. dOwnsizer
Här känner man igen sig, och ändå inte. Ogres sång mässar på mer klassiskt manér än de tidigare låtarna men musiken är minimal och relativt finstämd.

7. Past Present
Oj, värsta technoköret! Ja, det vill säga inte alls… men ändå. Det är avskalat för att vara Skinny Puppy och Ogre sjunger ju verkligen. Förlåt att jag tjatar men jag kan knappt smälta det. Förmodligen låter det inte mycket annorlunda än på många klassiska spår, men han har aldrig haft såhär fritt spelrum.

8. Use Less
Det nakna fortsätter. Här i vad som måste beskrivas som en ballad, med Ogre sjungandes ovanpå vad som långa stunder skulle kunna varit en syntpoplåt rakt från 80-talet. Det hela avbryts av långa perkussiva sektioner och börjar om igen. Mycket… intressant.

9. Goneja
Cut up-sången tillbaka, nu kompletterad med lite sköna vocoders. Annars följer det bra efter “Use Less” i ett mer tillbakalutat tempo.

10. DaddyuWarbash
Avslutningen är albumets kortaste låt. Kanske för att den inleds med Ogre uppspeedad till Kalle Anka-tempo, eller för att tempot ökat till närmast drum’n’bass-nivå. Definitivt en värdig slutkläm där det är svårt att inte sitta och nicka med i de frenetiska trummorna.

Ett snabbt första försök till helhetsintryck efter 48 minuter och 41 sekunder är att skivan är en mycket väl fungerande enhet. De tråkigaste fansen kommer säkert sakna en ny “VX gas attack”, de andra kommer förhoppningsvis finna en viktig platta i rätt tidsanda samtidigt som den klassiska prägel som alltid hamnar på Skinny Puppys alster sitter som gjuten i bakgrunden.